LivsSheimat: Our love story.

Hej alla fina!

Den fjärde september.

Tjugohundratio.

20100904.

Vår dag.

Nu ska ni få ta del av hur jag och min bästa vän, min man, pappan till mina

barn, men själsfrände och den jag avser att tillbringa resten av mitt liv med, träffades.

Året var 2010. Januari månad.

Jag var i Vallåsen med ett gäng kursare och åkte amatörskidor.

Telefonen ringde. Dolt nummer.

Som student utan studielån var jag beroende av alla arbetspass jag kunde få. När på dygnet de erbjöds och hur dagen efter såg ut spelade mindre roll.

Jag blev tillfrågad om jag ville jobba natt. Samma natt som efter en heldag i skid"backen".

Jag tackade ja. Utan att tänka två gånger.

Vi tog vårt pick och pack och körde ner mot Malmö.

Klockan 21:00 kliver jag in på avdelningen och ska få rapport. Jag är inringd som extra resurs för att sitta vak åt en patient som behövde det.

Jag jobbade rätt mycket på den avdelningen då så jag kände till de övriga patienterna också. Jag visste till exempel att det fanns en svårt sjuk patient som befann sig i en manisk fas i sin bipolära sjukdom.

Ett par dagar tidigare var patienten så himla uppe i varv. Pratade oavbrutet. Hördes överallt. Hela tiden. Hade inte sovit på länge.

När jag klev in för rapport klockan 21:00 den där januarikvällen år 2010 hörde jag samma patient.

Men jag var där för en annan. Så jag gick och uträttade mitt jobb.

Efter en stund blir jag avlöst för att få sträcka på benen och så.

Jag lägger märke till att det är tyst på avdelningen. Patienten som pratar så mycket var tyst.

Jag blev lite orolig för patientens hälsa så jag gick för att kika in genom fönstret in till rummet för att se om allt stod rätt till.

När jag når fram till fönstret i dörren ser jag honom.

Han sitter på golvet med ryggen mot väggen. Knäna böjda och fötterna i golvet. Han sitter bredvid patienten och håller vederbörandes hand.

De pratar.

Patienten springer inte omkring. Skriker inte. Klarar av att lyssna i korta stunder.

När jag såg det föll jag för hans lugn. Han sprider ett sådant runt sig nämligen. Ett sånt himla lugn.

Där och då tänkte jag för mig själv:

Honom ska jag gifta mig med. Han vet bara inte om det än.

Natten passerade och inget speciellt hände.

Tiden gick och februari kom. Månaden då jag åkte iväg i drygt tre månader för en resa i Sydostasien för mig själv.

Jag hade planerat detta ett tag och mitt framtida äktenskap med min intet anande blivande make kunde inte sätta stopp på det.

Så jag drog iväg. Ensam.

Jag hade verkligen the time of my life på resan och det var allt jag någonsin kunde drömma om. Verkligen det bästa beslutet jag fattat, dittills.

Men någonstans i bakhuvudet fanns han där ändå.

Jag hade ordnat att jag skulle få sommarjobba på avdelningen efter resan. Det ordnade jag med redan innan jag stack. Jag bad bemanningsansvarige på avdelningen till och med att sätta mig på ett par nätter om det fanns möjlighet. Med förhoppningen att det var Sebbes nätter.

När jag återvände hade jag redan ett schema för hela sommaren.

Endast två nätter inbokade.

Men det var två rätt nätter.

Så i juli månad jobbade vi ihop igen. Jag försökte lägga in lite diskreta stötar men det var verkligen svårt. Jag tyckte att han var så trög.

Men vi lärde åtminstone känna varandra lite bättre så jag hade något mer att bygga på.

Tiden gick. Augusti kom.

Mitt vikariat tog snart slut.

Skolan började snart igen.

Det började bli bråttom.

Jag hade gett mig fan på detta och skulle inte ge upp nu!

Han hade lite semester däremellan och jag stal en bok från hans fack på jobbet. En bok jag i vanliga fall aldrig hade läst. Det var Nikki Sixx självbiografi. Någon snubbe från något rockband. Seriöst. Sjukt ointressant!

Men det var det enda jag hade att gå på.

Så jag tog boken. Letade upp hans nummer bland personallistan och skickade iväg ett sms.

"Hej, det är Sheima från jobbet. Jag har lånat din bok, verkade intressant, men jag lovar att jag lämnar tillbaka det som om den vore ny. Den kommer ligga i facket när du är tillbaka från semestern"

Ni vet, för jag kunde ju inte skriva "Hej jag har planerat att vi ska gifta oss". Det gick ju inte!

Hans svar?

Följande:

"Hej. Det är okej. Jag har fler självbiografier om du vill låna"

SÅ JÄVLA TRÅKIG!

Jag minns att jag våndades över detta. Jag gick omkring till alla och läste detta högt. Jag hade förväntat mig.. typ ett frieri eller något. Inte fler tråkiga böcker om rockare att läsa!

Några gånger i den här vevan sågs vi på jobbet vid våra skiftbyten. Jag kunde ha jobbat kväll och skulle jobba morgon dagen därpå. Då brukade jag fråga honom om han kunde ringa mig och väcka mig så att jag "inte försov mig".

Haha, gud nu när jag skriver detta så inser jag ju att jag var lite läskig. Men det kändes inte så då!

Jag höll ju på att bli kär! Alla medel är tillåtna då.

Nästan.

Nåja. Trots ointressant bokläsning och läbbiga väckningar gick det inte alls så som jag hade tänkt mig.

Men så en kväll skulle vi avtacka en annan kollega på en krog. Sebbe dök inte upp men en av hans kollegor som han alltid jobbar med hintade lite om att han eventuellt var lite intresserad av mig.

Vi pratade med varande genom en vägg medan vi kissade samtidigt. Ganska fulla var vi minns jag.

Hoppet tändes ånyo och jag gav inte upp.

Sen kom den. Min sista dag på mitt sommarvikariat. Jag visste inte när jag skulle behövas på avdelningen igen och inte heller när jag skulle få möjlighet att träffa honom där.

Det var en fredag. Jag skulle jobba kväll och han natt. Det var Malmöfestival.

Jag sminkade mig och gjorde mig lite fin i håret. Jag tog på mig lite finare kläder för jag visste att jag skulle vara tvungen att byta om och komma "civilklädd" för att lämna nycklar och så. Då skulle han ju få se mig.

Jag kunde skylla på att jag skulle ner en sväng på festivalen.

När jag då kommer upp på avdelningen i mina privata kläder och håret lite tillpiffat försöker jag avvakta och invänta rätt läge innan jag metodiskt yttrar "kan någon släppa ut mig".

Jag gjorde det så att det bara var han som hörde!

Där gick vi. Efter en sommar av lite flörtande (eller ganska mycket från min sida men han fattade ingenting). Genom en lång sjukhuskorridor. Bara han och jag.

Mot ytterdörren.

Jag minns att jag var nervös. Helt övertygad om att, nu händer det.

Nu måste han fråga om vi ska ses. Det är nu eller aldrig.

Han blippar sitt passerkort och dörren låses upp. Jag är på väg ut och vi tittar på varandra. Jag tyckte att det kändes i luften. Som på film. Jag bara väntade på det.

Plötsligt säger han:

"Ha det så bra. Vi ses kanske på avdelningen någon gång"

Alltså.

Fattar ni?

Jag gick med hastiga steg till festivalen och mötte upp min vän. Jag rökte en del cigaretter och köpte mig en öl. Jag var så sur. Så ledsen.

Det var inte alls såhär det skulle bli ju.

Hon måste ha tröttnat rätt fort på mig för jag ältade detta så himla mycket.

Sen surrade det plötsligt till i väskan.

Jag lyfter telefonen.

Och där kom det.

Den så himla efterlängtade frågan.

"Hej det är Sebastian från jobbet. Jag undrar om du vill ta en fika någon gång"