Att prioritera.

God morgon!

Jag vill åter börja med att tacka er för den superfina respons på gårdagens inlägg. Jag var väldigt kluven i om jag skulle publicera det eller inte och även efter att ha gjort det så kände jag mig osäker och nervös. Men det blev ju verkligen bra! Tack!

Nu sitter jag här och dricker mitt morgonkaffe. Alla sover och det är tyst.

I bloggen skriver jag lite av varje, men ett genomgående tema är ändå hur jag får ihop livet. Här kan du läsa om hur bloggnamnet uppstod om du är nyfiken på hur jag tänker kring det.

Idag är ett typiskt exempel på hur jag har fått kasta omkring saker för att få ihop det utan att förlora viktiga delar av tiden.

På schemat står Luddes inskolning, ett ärende utanför Malmö, träning för mig och träning för Sebbe. Och den superviktiga familjetiden!

Huvudsakligen är det Sebbe som skolar in Ludde på förskolan eftersom jag jobbar heltid och det är han som är föräldraledig. Men jag har lite kontrollbehov och känner att jag måste veta vad som försiggår på förskolan, vilken personal som tar emot, vad som sägs och så. Saker som Luddes hylla och hans förutsättningar för adekvata måltider och möjligheter för god vila är också viktiga för mig att undersöka.
Jag har alltså sagt att jag vill vara med en dag innan vi börjar lämna honom kortare stunder. Alltså idag!

Det första alternativet är alltså att familjen vaknar och gör sig redo och så åker jag iväg med barnen. Kommer tillbaka på eftermiddagen, otränad. Tränar, duschar och allt som hör till. Och så det där ärendet. Plötsligt är klockan supersent på eftermiddagen och så har vi slösat bort en massa familjetimmar.
Så jag gjorde om lite i schemat.
Jag satte klockan på 06 för att snooza till 06.30 (Ja, jag är en snoozare). Och så dricker jag nu mitt kokoskaffe för att åka och träna INNAN inskolningen.

Resultat:

Jag är tränad, Ludde inskolad, Leia förskolad, Sebbe tränad och vi kan åter ses kl 14. Allt klart. Förutom det där ärendet. Men det tar en timme och därefter har vi hela eftermiddagen för oss själv.

BRA VA?!?!

Det är ett tips för er som har samma situation, för jag är väl inte den enda?

Och för att återkoppla gårdagens inlägg så börjar jag komma tillbaka på banan, sakta men säkert. Det är ju bara fjärde dagen så jag ska inte ropa hej än.
Förhoppningen är att jag ska visa er lite före- och efter foton så småningom. Om jag nu får några resultat som syns för blotta ögat haha. Ni vet ju hur det är. Man är taggad och peppad första veckorna, sen händer det något. Det är den biten som är min utmaning.



Ha en bra torsdag allihopa.
Kom ihåg att det är OK att dela bloggen om ni känner för det. På det sättet kan nå ut till fler som kanske känner igen sig i det jag skriver.

En bekännelse.

Hej på dig som hittat hit.

Dagens inlägg är ett av mina stora syften med bloggen. Jag tänker lyfta ett ämne som är väldigt stort för mig. Väldig tungt och väldigt aktuellt. Något som präglar hela min tillvaro, alltid och varje dag. Det är också det jag helst av allt håller för mig själv och aldrig pratar högt om. Samtidigt är det det som jag längtar efter att få skriva om, berätta om och dela med mig av. Det är lustigt, hur människan fungerar.

Anledningen till att jag inte pratar högt om det är nog skam. Troligtvis obefogad sådan.
Jag har läst många andras historier, berättelser, med- och motgångar och aldrig reflekterat en sekund över att det skulle vara skamligt. Varför skulle då folk tycka så om min historia?

Hur som helst så vet jag att jag inte är ensam. Är det något jag inte är, så är det ensam. Jag har många i min bekantskapskrets som går med samma funderingar och liknande tankebanor. Jag vet att det också finns många fler som skulle behöva tala högt om det. För att hjälpa sig själv. För att hjälpa andra. För att hjälpa framtidens generation. Det är er jag vill nå ut till.

Det jag skriver om är min kamp med mig själv, min självkänsla och min vikt.

Det är ingen större hemlighet att jag, Sheima Thuresson, är överviktig. Det faktum kan vi konstatera. Och att vara överviktig i sig är väl inget problem kan jag tycka. Så lycklig som jag är idag har jag aldrig varit. Jag har så mycket att vara tacksam över och den tacksamheten är jag noga med att känna och uppskatta. Varje dag.

Det är svårt att skriva om detta, det känner jag redan nu. Men inte mindre viktigt för det.

Jag har alltid varit längre och större än medel. I grundskolan blev det ett stort problem för mig. Det blev väldigt påtagligt att jag stack ut mer än andra, på mitt sätt. Jag blev påmind om det dagligen i flera år.
Kombinationen av det orimliga samhällsidealet, den förvridna synen på hur kvinnor bör se ut, påminnelsen om det från osäkra och (pre)pubertala tonårspojkar, en förkärlek för mat samt en ogynnsam genetik har skapat ett destruktivt mönster avseende känslor för kost och motion och hur de två interagerar med varandra. Den här osunda inställningen är något som jag alltid har tampats med och troligtvis kommer få göra resten av livet.
Och det är där jag är idag, just idag faktiskt.

Jag kan skratta åt det som skedde när jag gick i grundskolan, jag vet så mycket bättre idag. Jag har i vuxen ålder blivit mer accepterad för vem jag är även om det fortfarande läggs väldigt mycket fokus på vad jag äter, hur jag ser ut och ändringar i mitt kroppsliga utseende. Det kan fortfarande såra och (framförallt) irritera mig. Men jag har lärt mig att leva med den last jag har. Jag har till och med lärt mig att hantera den. OFTAST!

Just nu befinner jag mig i en fas där jag framförallt reflekterar över mina känslor och beteenden kring kost och hur jag mår i relation till den. Jag försöker lära mig skillnaden mellan olika tillstånd som triggar ätandet och hur jag ska hantera olika saboterande tankar. Överlag går det bra, det måste jag säga.

Men så ibland faller jag. Och det jävligt hårt. Som jag skrivit om tidigare så har dessa tre veckor som passerat varit ganska festliga, kalasiga och påskiga. Och det har varit skitroligt. Men när vardagen knackar på dörren och gör sig påmind är det ganska svårt att ställa sig rakryggad och känna sig kaxig. Och det är där jag befinner mig nu. I återhämtningsfasen. Jag vet att jag tar mig ur den. Jag vet precis hur jag ska göra. Men dessa hjärnspökena som gör sig så jävla påminda är så fruktansvärt svåra att skrämma iväg.
Det känns tungt och motigt. Som att skynda sig i motvind. Motivationen har flytt sin kos. Puts väck. Det känns som att jag väger flera hundra kilo mer än innan dessa veckor. Jag känner mig svullen och ful. Och jag är ivrig över att tiden ska gå så att jag kan känna mig åter på banan snabbare. Jag är otålig. Och tillbaka på ruta ett.
Men med en twist denna gång. För jag har lärt mig skillnaden mellan en svacka och att ge upp. Och detta är en svacka.



Det är svårt detta. Jag skriver det, läser det, ändrar lite, läser igen. Och igen. Och igen. Högst osäker på om jag vågar publicera det.
Varför skulle jag fläka ut det till alla? När jag tycker att det är jobbigt att prata om det med min man. Det är konstigt. Nästan lite otäckt.

Ni ska veta att det är jobbigt.
Hata inte. Sprid kärlek istället. Till alla. Det är så onödigt att plantera negativa känslor hos folk. Man blir mycket mer påverkad än vad man skulle kunna tro.

Det här är toppen av isberget. Förhoppningen är jag ska ha mod att dela med mig av mer så småningom. Men jag kan inte tvinga fram det. Idag känner jag såhär, då skriver jag det.

Det ska vara ärligt och härligt!

Och för att avdramatisera lite så avslutar jag med lite foton från de senaste dagarna.

Mina små älskade ungar. En sån härlig ålder de befinner sig i nu. Deras samspel har aldrig synkroniserats bättre! 

En solig påskpromenad. Ren och skär lycka.

Min stora kille började sin inskolning på förskolan igår. Tiden går verkligen fortfarande än vad man hinner med.

Påskdukningen hos föräldrarna. I Polen firar man påskdagen genom att äta en frukost bestående av en bit bröd, ägg, korv, salt, smör och pepparrot som har blivit välsignad i kyrkan. Sen äter man såklart mer.



Ha en bra tisdag! På återseende. 

Påsk på svenska.

Hej och glad svensk påsk på er!

I Polen firar man inte på riktigt förrän imorgon, påskdagen. Jesus uppståndelse ju, då blir katolikerna glada och kan fira. Idag är Han ju fortfarande korsfäst sägs det.

Hur som helst så har de gångna dagarna ändå varit himla mysiga. Jag är långledig och då är familjehänget allra gosigast!

Igår besökte vi ett tivoli här i Malmö. En blixtvisit på dryga timmen eftersom vi inte kom iväg förrän rätt sent. Men lika glada för det!

Kul nu när Ludde också kan få göra annat än att bara sitta fast i vagnen och gråta.

Jag var faktiskt lite rädd för att vi skulle störta. Hur mycket pallar dessa egentligen? 

De obligatoriska kaffekopparna.

Killar jag gillar.

Allra lyckligast är jag när dessa tre är samlade i min närvaro. 

Mot slutet ditchade jag och Leia barnkarusellerna för att åka virvelvinden. Så himla kul tyckte jag. Leia kände sig nog mest lurad.

Efter det åkte vi och handlade påskmat. På väg hem ringde min mamma och frågade om Leia ville sova där, vilket hon såklart ville. 

Och vilken bra natt jag och Ludde hade! Så bra som jag sov inatt har jag inte sovit på många många nätter. Man glömmer nästan bort hur "vanliga" människor har det, dvs de utan barn som vaknar om nätterna och runt 05:30 på morgnarna. 

Jag och Ludde åkte dit sen medan pappa Sebbe sov efter nattjobb. 

Jag och barnen målade ägg på ett annorlunda sätt. 

Kladdigt och färgglatt. Precis som det ska vara. Och så fina de blev!!

Köp det billigaste raklöddret som finns att hitta. Spraya det i valfri behållare med kant.

Droppa vätskefärg i löddret. Jag använde mig av karamellfärg i brist på annat.

Rör runt utan att blanda ihop alla färger för mycket.

Så fint. 

Rulla de förkokta äggen i det färgade löddret.
Ju kladdigare, desto roligare.

Sen lägger man äggen på en bit papper för att låta färgen sätta sig. Under tiden gick jag och Leia med superkladdiga fingrar och tvättade dom i mormors badvatten. En liten överraskning sådär. 

Ta därefter en mjuk trasa och torka av äggen. Inte för hårt bara för då kan man torka av färgen eller röra ihop den ännu mer.

Tadaa.  Som med allt annat så ger övning färdighet. Nästa år blir de säkert finare.
Men kul hade vi!

Glad påsk!

Vår badrumsrenovering.

God kväll alla!

Tänkte bjuda på en bildbomb som visar vår badrumsrenovering från i höstas. Har redan glömt hur det såg ut innan förändringen så det är skitroligt att titta på dessa foton igen.

Renoveringen gjordes hösten 2015 av en firma som vi är supernöjda med. Även samma firma har gjort vårt kök. Men det kommer i ett annat tillägg. 

Jag fick lite experthjälp med "uppritningen" av badrummet då det är ganska opraktiskt. 

Vi hade rätt många saker som vi var kräsna med och inte ville undvika. Vi resonerade som så att det var lika bra att köra fullt ut, nu när vi ändå höll på. 

Vi ville t.ex ha badkar men även möjlighet till dusch fast utan duschdraperi. Jag ville ha lite annorlunda produkter. Det skulle finnas gott om förvaring till handdukar, leksaker mm. God belysning ovanför spegeln. Massa elkontakter etc.

Jobbig kund, men jag betalar ju för det!

Badrummet var originalet från när huset byggdes, nämligen 1975 så det skulle reglas om, bytas avlopp och en massa annat sånt som måste göras fackmannamässigt. 

Trevlig bildtitt! 

Originalet. Vinkel: vänster.

Originalet: Vinkel: rakt fram

Originalet. Vinkel: höger.

Nedrivet. Minns faktiskt inte om det är förstärkt med reglar här eller inte.
Vinkel: Vänster

Samma som ovan fast annan vinkel. Vinkel: rakt fram.

Ursäkta hantverkarryggen. Vi är kompisar idag så han har nog inget emot detta.
Avloppet är fortfarande på sin gamla plats så detta måste vara precis i början av nedrivningen.
Vinkel: höger. 

Jag missade nog att fotografera ett par steg. Nu har vi redan hoppat fram till fuktskyddet och gjutning av golvet med dess nya lutning. Allt enligt BKR-s regler. (ByggKremikRådet alltså).
Vinkel: Vänster.

Samma sak här. Alla rör och all el är dragen. Brunnen och ventilationen är flyttad. Det är även förberett för spotlights i taket och nu har taket även spacklats.
Vinkel: rakt fram.

Vinkel: höger.

Klinkers på golvet är lagt och skyddat. Badkaret har kommit på plats och håller nu på att byggas in med fuktgodkänt material. Väggen ska agera duschskydd och på den ska det fästas en glasdörr så att man kan duscha utan att det skvätter överallt.
Vinkel: rakt fram. 

En tydligare bild på hur konstruktionen ser ut.

Och en titt bakom väggen in i badkaret. 

Nu har det börjat komma kakel på plats. Jag minns att jag blev så glad när jag såg detta första gången. Framsteg för det blotta ögat!!
Vinkel: vänster.

Cisternen till den vägghängda toalettstolen är monterad och inbyggd. Fattas bara kakel.

Mera kakel. Vinkel: rakt fram. 

Detaljen på väggen börjar träda fram. Här ska vår handdukstork hänga.
Vinkel. åt höger. 

Kakel även där toaletten ska hänga.
Vinkel: ännu mera höger. 

En liten "helhetsbild" på höger vinkel. 

En titt bakom väggen igen. Där mosaiken är ska blandare och regndusch monteras. 

Fogat och målat. Nu längtar vi efter att få se effekten tillsammans med golvet. Och alla möbler, krokar, hyllor, handdukstork etc.
Vinkel: höger. 

Tadaaaaa. Fattas fortfarande handdukstork, hyllor, och så men nu ser man hur det kommer att se ut.
Vinkel. Rakt fram. 

Bortse från Yes-flaskan och toalettpappersrullen.
Vinkel: höger.

Möblerna upphängda. Ursäkta Leias pall. haha
Vinkel: vänster.

Duschen bakom väggen. Ni kan även skymta glasdörren jag skrev om lite högre upp. Den går att öppna i 135 grader (tre fjärdedelar av en cirkel för er som inte snappar snabbmatte här). Man kan alltså klättra in och ut ur badkaret hur smidigt som helst!

Min superduperfina handdukstork!!!!
Något osmidig att hänga handdukar på dock, men vad gör det när den är snygg?

Krokarna har kommit upp. 

Även hyllor och lite detaljer.

Detalj.
Växten kämpar på, trots mitt jävligt icke-empatiska bemötande mot den. 

Och en liten detalj till. 

Viss skillnad va? 

Jag tänkte först lägga upp en bild på hur roligt barnen tycker det är att bada men jag har inget bloggvänlig sådan bild. 

Firman vi anlitade heter Boni Bad & Rum. De har allt i en och samma firma och vi som kunder behövde inte lyfta ett finger. Ja, förutom att välja hur vi ville att det skulle se ut såklart. 

De håller rent och arbetar effektivt. Och finishen!! Det allra viktigaste om man frågar mig. Detaljerna. Så duktiga.

Nej, som sagt, vi blev så nöjda så samma snubbar gjorde om vårt kök. Det kommer i ett annat inlägg.

Hoppas ni får en supermysig påsk.

Vi har idag åkt karuseller och handlat inför påsken. 

Imorgon ska jag börja dagen med lite styrketräning och sen ska jag måla ägg med barnen på ett nytt sätt. Ska bli spännande.

Ha det så bra!! Glöm inte att lämna ett litet spår efter er så blir jag glad. 

Att vara yrkesskadad.

Tänkte berätta en rolig grej som hände mig igår.
Jag jobbar ju som bekant på en psykosavdelning som sjuksköterska. Av förklarliga skäl väljer jag att inte skriva några specifika detaljer om arbetet i sig men detta måste jag få berätta för jag kände mig så löjlig.
Jag skulle åka taxi en lång sträcka i tjänsten. Jag hade varit och jobbat innan resan så jag var tvungen att gå ner i omklädningsrummet och byta om. Hänger jackan runt armen för det var ganska varmt. Tryckte ner halsduken i ärmen på jackan. Viktig detalj.
Väl i taxin undrar chaffisen om jag planerar att åka tillbaka efter att ha uträttat det ärendet jag skulle.
"ja" svarar jag då och undrar lite hur han tänkte. Jag tillade lite skämtsamt
"du tror väl inte att jag planerar att stå vara kvar ända där borta hela dagen?! He.. He.. H.."
Lite stelt var det, men han förstod att jag ville hem.
"vad trevligt att jag ska få köra dig hela vägen hem sen igen. Det händer inte varje dag att jag får så trevliga kunder som jag ska köra tur och retur. Hö... Hö...h"
Även detta blev ganska stelt.
Resan satte igång. Den varvades med kallprat och tystnad.
Någon gång under resan skickade jag ett sms till Sebbe där jag tyckte att det kändes olustigt och att om jag inte kommer hem som planerat så är jag död. Då måste de leta efter mig mellan [punkt A och punkt B].

Fick lite otäcka vibbar. Ganska obefogat egentligen, nu när jag tänker efter såhär i efterhand.
Efter ca en timme är vi framme och jag ska uträtta mitt ärende. Tanken är att han ska vänta kvar i bilen på parkeringen.
Jag öppnar dörren och kliver ut med ena benet, hejdar mig och vänder mig om för att ta min väska.
Här rycker min paranoia in.
Jag tänker först och främst på mammas gyllene regel; lämna ALDRIG väskan ur sikte.
Min andra tanke var:
"måste ha med väskan annars tar han min plånbok, kollar upp mina uppgifter och tar reda på var jag bor och kommer och styckmördar mig en dag".

Kände mig lite smart när jag listade ut hans lilla plan.
Med kaxiga och bestämda steg gick jag tillbaka till bilen efter ärendet. Kände mig nöjd som få. Tills jag satte mig i bilen och upptäckte att jag lämnade jackan!
Min första tanke: DNA!

Jag ruskade av mig den tanken och fick insikt i att den var lite tramsig.
Även hemresan bestod av kallprat. Mycket om hus. Han nämnde vid ett tillfälle
"jag antar att du har barn så jag misstänker att du bor i hus".
Jag minns att jag tänkte "jag har inte nämnt NÅGOT om min familjekonstellation.. Varför pratar han om detta?!?!"

Vi åker vidare. Kallpratar lite till. Ganska jobbigt, även för mig som hatar när tystnad råder.

När vi kommer fram ler han åt mig och tackar mig för sällskapet. Han avrundar med att säga något i stil med
"lycka till med allt som komma skall".

Jag rös.

Han åkte iväg och jag gick till cykeln. Skulle klä på mig jackan och halsduken för nu började det bli kyligt igen. Jackan åker på och det slår mig att halsduken inte finns intryckt i ärmen. Jag VET att den inte fanns kvar i baksätet i taxibilen. Jag sprang ner i omklädningsrummet för att förhoppningsvis hitta den där.
Om det var Så kallt att jag tvunget skulle ha halsduken?  Nej, inte alls. Jag var bara hemskt misstänksam mot chaffisen att han skulle ha tagit halsduken med sig hem, till sitt lilla hemmalabb, där han tar olika tester på sina olika offer, som han sen inte kan släppa, som han söker upp när vederbörande är ensam, och styckmördar.

Någonstans fattar jag ju att detta är väldigt långsökt men det är Dexters fel att jag tänker så. Och jobbets fel.

Ni kan ana min lättnad när jag kom till jobbet idag och såg halsduken uppe på avdelningen.
Som jag pustade ut!

Haha.

Helgen.

Hej allihopa.

Nu är det måndag och årets två mest intensiva veckor har nyss passerat. Det har varit fantastiskt kul att få träffa alla vänner, festa, gå ut och dansa, äta goda middagar, vara rund under fötterna, skratta så jag nästan kissat på mig, slösa lite för mycket pengar, snacka en massa goja, äta för mycket, röra sig för lite, ha på sig finkläder och klackskor, shoppa och umgås lite för lite med familjen.
Men nu är det dags för andra bullar. Nu återgår jag till den verklighet som är min verklighet. Den där jag cyklar till jobbet, gör det jag bör, cyklar hem igen och gör det jag bör här. Laga middagar. Leka. Underhålla. Lära. Fostra. Gosa. Städa. Tvätta. Förbereda inför våren. Pyssla. Och så vidare. Och vet ni vad? Jag älskar det!!

Jag måste erkänna att det här flängadet de senaste veckorna har tagit rejält på mina icke-tjugoåriga-krafter. Som jag sa, det har varit riktigt roligt. Men även väldigt tröttsamt. Jag har lovat mig själv att jag vid nästa ledighet ska försöka hålla mig till en inplanerad grej, och inte fyra. Får se!

Jag har lite att se fram emot nu. Det roligaste "projektet" är att jag har planerat att se över mina träningsrutiner lite grann. Hittills har jag oftast tränat cardio. Har kört på crosstrainern, gjort egna IW-pass, löpt intervaller eller löp längre sträckor. Men jag börjar tröttna på det nu så jag ska faktiskt börja styrketräna. Och jag ser väldigt fram emot det. Har ni tips får ni gärna komma med dem!
Jag har ett annat projekt jag ska återuppta också, som har med fortsatt viktminskning att göra, men jag tycker fortfarande att det känns lite olustigt att skriva det nu. Förhoppningsvis får jag upp modet så småningom för det hade varit skitkul att dela med mig med det till er!

Rent familjemässigt ska vi sakta men säkert påbörja planeringen och verklighetsställandet av en av mina största drömmar. Läskigt men riktigt spännande. Jag är lite av en berätta-inget-förrän-det-är-spikat-tjej så jag avvaktar lite med det men om ni är nyfikna får ni hålla koll.

Jag ska inte tjata på för mycket men tänkte bjuda på lite foton från dagarna som passerat.
Nu börjar jag äntligen få kläm på det där med att hitta foton, hitta ett smidigt sätt att föra över dem på och lägga in här på bloggen så nu är det lättare att visa flera foton. Nu måste jag bara bli aningens bättre på att redigera dem. Men man ska inte ha för höga krav har jag fått lära mig. Ett steg i taget blir alldeles lagom!

Bild från i förra veckan. Leia kallade in mig på rummet och sa att hon har nattat alla sina dockor. Själv la hon sig med huvudet i fotändan för att inte "störa dem". Jag blir sådär riktigt mammigt rörd när hon hittar på sånt här. 

Inför hennes barnkalas fick hon själv bestämma tema. Man kan säga att hon hade lite beslutsångest. Det blev StarWars-tallrikar, Olof-koppar, glittriga bestick, Mimmie/Musse och KalleAnka-duk, Frost-tårta och Minioner-kalaspåsar. Rörigt för ögat, men balsam för hennes glädje. 

ä

Vi hade kalaset på Almviks Djurfritidsgård. En 4H gård i Malmö. Prisvärt, stort, välutrustat och väldigt mysigt. 

Vi hade en kalasvärd som hjälpte barnen att rida ponny, gå på stallrunda för att se hur alla barnen bor och avsluta med en skattjakt i stallet. Barnen var väldigt nöjda, I synnerhet när de hittade skatten. 

Leia fick även välja tårtinnehåll själv. Jag blev lite rädd när hennes första smakkombination bestod av "prutt, bajs och blåbär". Men det slutade med vanilj, choklad och hallon. Och brun skulle den vara utanpå. Den gick faktisktt hem!

Leia med två av sina bästa vänner. Det skiljer 3 månader mellan dem och de har hängt ihop sedan de äldsta två var drygt tre månader och Leia spädis. Kul att de fortfarande älskar varandra. 

Kalaspingla 1.

Kalaspingla 2.
Nu är barnen bortlämnade för en natt hos mormor och morfar, mannen är ivägskickad till nattjobbet och jag öppnar dörrarna åt en minnesvärd (kan diskuteras såhär i efterhand) kväll!

Den enda bilden jag har på en väns fina skapelse!

Gåvorna. Selfiepinnen fungerar inte på min Sony Xperia z3. Är det någon som vet hur man kan få den att fungera? Eller det går kanske inte alls? Hjälp mottages gärna. 

Idag, på själva födelsedagen kom världens bästa tant Catty förbi med god tårta, fantastiska presenter och sin underbara pappa för middag och fika. 

Finporslinet fick åka fram.

Hon ville sova i sin klänning.

Några foton från söndagens familjekalas knäppte jag inte. Jag tror det berodde på hur jag mådde.

Ha det så bra så hörs vi vid ett annat tillfälle.
Tack för att ni hänger med!