En tung dag.

Hej du som läser.

Välkomna till baksidan av det som kallas Livet. Till det som försiggår bakom ytan när man skrapar lite lätt på den. 'Till en kamp och en strid jag inte kan vinna, åtminstone inte på många många år.
Jag pratar om kriget mellan förnuft, rationalitet och proportionalitet mot det hormonella dragspelet som spelas inuti mig dagarna innan kroppen stöter bort det den inte behöver då jag inte blivit befruktad.
Mer känt som P-M-S.
Känner ni till det? Oh, dear.

För ett tag sedan, i synnerhet efter barnen, märkte jag tendenser till ökade besvär av det. Jag fattade det inte bara. Det kom dagar då jag plötsligt blev så labil. Som en dag kan vara i april. Solig, blåsig, regnig, solig igen, snöig, kall, varmare, lite mer regn, kylig och sen blåsig igen. Kallt som fan på morgonen, härligt vårvarmt mitt på dagen och iskallt igen framåt kvällen.
Jag kunde känna alla sorters affekter under loppet av ett par timmar. Det kunde gå så himla fort. Skifta fruktansvärt rejält. Från ilsken som en stucken gris till alldeles euforisk. För att därefter känna mig helt värdelös och sen glad igen. Och likgiltig. Den känslan är nog jobbigast. Att vara tom.

Jag var en mardröm att vistas kring. Det vet jag. Men jag kunde inte förstå varför. Jag minns att jag gick runt och tänkte att alla hade fel och att jag hade rätt. Att alla var så jävla dumma som inte fattade någonting. Det bara växte fram idioter till höger och vänster. Som ogräs. Och jag ville bara spraya antiogräsmedel på dem och därefter dra ut dom från marken. Gärna med hela roten så att de aldrig kom tillbaka.

Sen kom mensen. Då föll polletten ner. Och jag ångrade allt jag hade sagt och gjort. Därefter mådde jag bra. Fram till nästa gång. Då jag åter igen inte fattade ett smack och slumpen bara kastade idioter åt mitt håll. IGEN.

I höstas någon gång när kroppen hade återhämtat sig efter Luddes förlossning hände det igen. Då värre än någonsin. Samma symtom som tidigare fast flerfaldigt värre. Och fler nytillkomna. Ångest. Ökad aptit. Ovilja till saker. Orkeslöshet. Och en tillökning i familjen. Fy fan.
Fortfarande hade jag svårt att relatera det till den tillfälliga hormonrubbningen. För det är precis vad det är, tillfälligt. Varje gång får jag samma "AHA!-upplevelse".
Jag minns att jag och Sebbe bråkade rätt mycket just de dagarna. Jag minns också att jag pratade om det ganska rått och naket med ett par vänner som också besväras av det.
Jag och en kär vän brukar skoja om att våra respektive förtjänar någon form av pris varje gång mensen har kommit för att de har orkat och stått ut med alla våra elak- och hemskheter. Jag hade då  verkligen inte tolererat det själv nämligen!

Så efter ett par vändor lovade jag mig själv att föra in det i kalendern så att jag hade en chans. Som att rusta sig inför ett krig. Veta när fienden avser att attackera och vara beredd med mannar, vapen och sköld. Det gick bra tycker jag. Absolut några felsteg och irritationsmoment men fullt hanterbart.

Sen kom idag.

Redan på morgonen kände jag att något inte stämde. Jag var ovanligt osugen på att stiga upp. Ovanligt irriterad på ingenting (alla sov ju). Så himla opepp på att gå och jobba. Möta andra människor. Ansvara över patienter. Uträtta saker.
Men det var bara att masa sig upp och ta sig an dagen. Som kom att bli både lång och tung.

Jag tyckte att alla på jobbet var sådär jobbigt effektiva. Jag ville ju bara göra det jag måste, inget mer. Men det hinns inte. Jag anade de där idioterna som tenderar att växa fram här och var. Jag kände mig fluffig, ful och osäker. Trött. Hängig. Otrevlig var jag säkert också. Ångest utan dess like. Som att någon håller mig om halsen och stramar åt. Hårdare och hårdare. Det blev allt svårare att få luften att tränga ner hela vägen till de minsta alveolerna i lungorna.
Arbetsdagen kom till sitt slut och nu skulle jag hem och mötas av två skrikande, hungriga och gnälliga barn. Helst ville jag bara åka någonstans och vara ensam. De skuldkänslor över att känna såhär ökade ångesten ytterligare. Lustigt att jag skriver det för jag minns att jag på jobbet många gånger längtade efter att få komma hem till dem.
Jag tog en löprunda efter jobbet för att ta udden av det hela. Jag vill inbilla mig att det hjälper. Åtminstone för stunden.

Väl hemma lyckades jag hålla masken ett tag. Det gick bra. Men jag berättade för Sebbe redan tidigare att jag mådde dåligt. Vi är lite olika långt i processen att acceptera och förstå det. Jag ligger några steg före så när han visar tendenser till att inte ta mig på allvar eller tycka oproportionerligt synd om mig så tenderar jag att tappa förnuftet lite grann. Men vi har sagt att vi ska försöka låta bli att tjafsa framför barnen. Jag lyckas inte, vilket får mig att må ännu sämre.

Sebbe gick upp med barnen så att jag kunde vara ifred med stöket efter middagen.

Allt störde mig. Bokstavligt talat allt. Sånt som har legat länge som inte störde mig i förrgår fick jag panik över idag. Skorna. De omkringkastade leksakerna. Dammråttorna.
Men även småsaker. Skulle koppla in dammsugarkontakten i uttaget, det hamnade lite på sniskan så det gick inte att trycka in pinnjävlarna i hålen! Fick panik.
Tanken på att jag skulle behöva läsa instruktionen till nya tvättmaskinen fick mig att vilja slänga ut den hemifrån.
Sladden till hörlurarna som hade trasslat ihop sig. Ville bara klippa sönder fanskapet i tusen bitar och mata någon med det.

Ljudet av barnen som lekte och var glada där uppe blev droppen som fick bägaren att rinna över. Den där stramande känslan runt halsen bytte nu skift med känslan av en plastpåse som lindades runt huvudet och luftvägarna. Alla känslor kom rinnandes över mig. Nu gick det inte längre att hantera. Jag hade varit vaken och igång sedan 13 h tillbaka och nu, 20 minuter innan läggdags brast det.

Jag släckte alla lampor på nedervåningen, sket fullständigt i stöket och satte mig i ett hörn och fick utlopp för allt. Som en riktig panikångestattack. Vet knappt hur länge jag satt där men helt plötsligt dyker Sebbe upp och sätter sin ena hand på mig. Bara finns där vid sidan om. Tills det går över.

Vilket det gjorde. Ganska snabbt.

Jag gjorde i ordning köket och gick upp till resten. Läste saga för Leia medan Sebbe nattade Ludde. Och nu mår jag bra.
Imorgon kommer jag också att må bra. Tjugosju dagar framåt kommer jag också att må bra.

Nästa gång har jag en ny chans att hantera detta på. Ett privilegium nästan. Att få lära sig så mycket om sig själv en gång i månaden.

Ursäkta det superlånga inlägget men just idag är en av anledningarna till att denna blogg skapades. Och jag vet att ni är många som upplever detta. En del vågar inte prata om det lika högt, medan andra skriker ännu högre.
Jag vill nå ut till er som har det såhär med inte vill prata om det.
Ni. Är. Inte. Ensamma!

Tack för orken!