Separationsångest.

God afton till er som hittat hit

Idag har jag jobbat hela dagen. Kom hem sent på eftermiddagen och hann i princip äta middag med familjen, leka lite med barnen och lägga Ludde. Snart ska jag ta mig an världens längsta läggningsprocedur med Leia också. Oj, vad jag längtar.
Mycket jobb nu de kommande dagarna, men det är för att jag har lite diverse festligheter inplanerade de kommande veckorna så då måste jag flytta runt några pusselbitar så att de ska passa.

Jag och Sebbe somnade inte förrän sent inatt eftersom vi avslutad en serie som vi tittat på ett tag. En gammal serie som sändes 2006-2013 tror jag. Har aldrig varit lockad av den men när vi fick gratisprenumeration på HBO i samband med ett telefonköp avverkade vi några serier därifrån. Jag började med en upprepning Sex and the City såklart. True detective kollade vi också på. The entourage. Och nu senast Dexter. Åh, wow säger jag bara.

Jag blir gärna ganska emotionellt involverad när jag tittar på serier. Vet faktiskt inte varför och vad det kan bero på men jag tror att det är för att man tillbringar så mycket tid med samtliga karaktärer. När det sen får ett abrupt slut blir jag lite ledsen. Även under seriens gång kan jag få olika affektväxlingar utifrån vad som sker i serien. Det kan alltså även påverka min vardag. Jag går omkring och dagdrömmer om de olika karaktärerna och vad de råkat ut för. Funderar på att om JAG hade varit med i serien hade det blir mycket bättre. haha. Det är helt galet, jag vet, det är ju på låtsas. Men jag fungerar så.
Jag kan ibland förstå de människor som blir galna och lever i en verklighetsförvrängd värld där de tror att karaktärerna finns på riktigt och förföljer skådespelarna. Jag har själv aldrig riktigt gått så långt såklart, men med Dexter var jag närmare än någonsin! haha

Nej, skämt åsido. Jag tyckte verkligen att den var SÅ bra. En annan serie jag blev jätteledsen av när den tog slut var ju all time favoriten "Friends". Jag tror att jag har sett om hela serien ungefär 15 gånger i sträck. Sen har jag även sett varenda avsnitt i icke-kronologisk ordning minst 15 gånger utöver det. Jag brukar ha den på i sovrummet innan jag ska somna. Ibland har jag den på i bakgrunden när jag städar eller dylikt. Jag undviker dock att sätta på sista avsnitten för jag blir bara så ledsen igen.

Det där med serier är verkligen en tillfällig njutning för mig. Jag tittar alldeles frenetiskt, varje ledig stund. Påverkas av alla incidenter och intriger. Blir glad, arg, ledsen, frustrerad, sotis, irriterad och så vidare. Sen tar serien slut och så känns det tomt. Och så är jag lite låg pga det ett tag. Som nu. Nu tänker jag bara på Dexter och alla hans gärningar och misstag. Men sen går det över.
Jag hade samma sak efter att ha läst Fifty Shades - böckerna. haha
Sebbe tycker att jag är lite konstig.

"Sheima, de finns ju inte på riktigt de där människorna. Tycker du inte att du överdriver lite??"
"NEJ!" brukar jag svara då.


HUR. SOM. HELST. så vill jag erkänna att jag gillar detta med bloggande. Jag trivs med det och jag känner mig motiverad till att se var detta tar vägen. Jag har sagt att jag vill ge det en ärlig chans, vara delaktig, lära mig, engagera mig. I mitt första inlägg (HÄR kan ni läsa det igen) skrev jag om att jag och familjen har stora planer för 2017 och tänkte låta er som är nyfikna få ta del av dem. Jag har även tänkt att dela med mig av en av mina största personliga utvecklingar i livet. Men jag tycker att det känns lite för personligt ännu då jag vill sprida den erfarenheten till många fler. Så jag vill helhjärtat fortsätta med bloggandet åtminstone tills jag uppnått. Sen får vi se vad som händer efter det.

Jag hade blivit genuint glad om ni lämnar ett litet spår efter er, en anonym kommentar eller åsikt om vad ni tycker. Dela gärna.
Har ni frågor eller om ni är extra nyfikna på något speciellt så fråga gärna.

Tack för denna gång!