En bekännelse.

Hej på dig som hittat hit.

Dagens inlägg är ett av mina stora syften med bloggen. Jag tänker lyfta ett ämne som är väldigt stort för mig. Väldig tungt och väldigt aktuellt. Något som präglar hela min tillvaro, alltid och varje dag. Det är också det jag helst av allt håller för mig själv och aldrig pratar högt om. Samtidigt är det det som jag längtar efter att få skriva om, berätta om och dela med mig av. Det är lustigt, hur människan fungerar.

Anledningen till att jag inte pratar högt om det är nog skam. Troligtvis obefogad sådan.
Jag har läst många andras historier, berättelser, med- och motgångar och aldrig reflekterat en sekund över att det skulle vara skamligt. Varför skulle då folk tycka så om min historia?

Hur som helst så vet jag att jag inte är ensam. Är det något jag inte är, så är det ensam. Jag har många i min bekantskapskrets som går med samma funderingar och liknande tankebanor. Jag vet att det också finns många fler som skulle behöva tala högt om det. För att hjälpa sig själv. För att hjälpa andra. För att hjälpa framtidens generation. Det är er jag vill nå ut till.

Det jag skriver om är min kamp med mig själv, min självkänsla och min vikt.

Det är ingen större hemlighet att jag, Sheima Thuresson, är överviktig. Det faktum kan vi konstatera. Och att vara överviktig i sig är väl inget problem kan jag tycka. Så lycklig som jag är idag har jag aldrig varit. Jag har så mycket att vara tacksam över och den tacksamheten är jag noga med att känna och uppskatta. Varje dag.

Det är svårt att skriva om detta, det känner jag redan nu. Men inte mindre viktigt för det.

Jag har alltid varit längre och större än medel. I grundskolan blev det ett stort problem för mig. Det blev väldigt påtagligt att jag stack ut mer än andra, på mitt sätt. Jag blev påmind om det dagligen i flera år.
Kombinationen av det orimliga samhällsidealet, den förvridna synen på hur kvinnor bör se ut, påminnelsen om det från osäkra och (pre)pubertala tonårspojkar, en förkärlek för mat samt en ogynnsam genetik har skapat ett destruktivt mönster avseende känslor för kost och motion och hur de två interagerar med varandra. Den här osunda inställningen är något som jag alltid har tampats med och troligtvis kommer få göra resten av livet.
Och det är där jag är idag, just idag faktiskt.

Jag kan skratta åt det som skedde när jag gick i grundskolan, jag vet så mycket bättre idag. Jag har i vuxen ålder blivit mer accepterad för vem jag är även om det fortfarande läggs väldigt mycket fokus på vad jag äter, hur jag ser ut och ändringar i mitt kroppsliga utseende. Det kan fortfarande såra och (framförallt) irritera mig. Men jag har lärt mig att leva med den last jag har. Jag har till och med lärt mig att hantera den. OFTAST!

Just nu befinner jag mig i en fas där jag framförallt reflekterar över mina känslor och beteenden kring kost och hur jag mår i relation till den. Jag försöker lära mig skillnaden mellan olika tillstånd som triggar ätandet och hur jag ska hantera olika saboterande tankar. Överlag går det bra, det måste jag säga.

Men så ibland faller jag. Och det jävligt hårt. Som jag skrivit om tidigare så har dessa tre veckor som passerat varit ganska festliga, kalasiga och påskiga. Och det har varit skitroligt. Men när vardagen knackar på dörren och gör sig påmind är det ganska svårt att ställa sig rakryggad och känna sig kaxig. Och det är där jag befinner mig nu. I återhämtningsfasen. Jag vet att jag tar mig ur den. Jag vet precis hur jag ska göra. Men dessa hjärnspökena som gör sig så jävla påminda är så fruktansvärt svåra att skrämma iväg.
Det känns tungt och motigt. Som att skynda sig i motvind. Motivationen har flytt sin kos. Puts väck. Det känns som att jag väger flera hundra kilo mer än innan dessa veckor. Jag känner mig svullen och ful. Och jag är ivrig över att tiden ska gå så att jag kan känna mig åter på banan snabbare. Jag är otålig. Och tillbaka på ruta ett.
Men med en twist denna gång. För jag har lärt mig skillnaden mellan en svacka och att ge upp. Och detta är en svacka.



Det är svårt detta. Jag skriver det, läser det, ändrar lite, läser igen. Och igen. Och igen. Högst osäker på om jag vågar publicera det.
Varför skulle jag fläka ut det till alla? När jag tycker att det är jobbigt att prata om det med min man. Det är konstigt. Nästan lite otäckt.

Ni ska veta att det är jobbigt.
Hata inte. Sprid kärlek istället. Till alla. Det är så onödigt att plantera negativa känslor hos folk. Man blir mycket mer påverkad än vad man skulle kunna tro.

Det här är toppen av isberget. Förhoppningen är jag ska ha mod att dela med mig av mer så småningom. Men jag kan inte tvinga fram det. Idag känner jag såhär, då skriver jag det.

Det ska vara ärligt och härligt!

Och för att avdramatisera lite så avslutar jag med lite foton från de senaste dagarna.

Mina små älskade ungar. En sån härlig ålder de befinner sig i nu. Deras samspel har aldrig synkroniserats bättre! 

En solig påskpromenad. Ren och skär lycka.

Min stora kille började sin inskolning på förskolan igår. Tiden går verkligen fortfarande än vad man hinner med.

Påskdukningen hos föräldrarna. I Polen firar man påskdagen genom att äta en frukost bestående av en bit bröd, ägg, korv, salt, smör och pepparrot som har blivit välsignad i kyrkan. Sen äter man såklart mer.



Ha en bra tisdag! På återseende.