Jag uppmanar alla att läsa detta!

Hej!!

Jag kommer lyfta något idag som jag har märkt att vi ofta gömmer i all vardagshets och egoism. 

Igår blev jag påmind om att jag själv glömmer bort det.

Kärleken. Minns ni den?

Inte den man känner för sina närmaste anhöriga utan den Kärleken man har inom sig. Den som betyder så mycket för omgivningen men som tyvärr alltför ofta stannar inom en.

Igår fick jag en komplimang. En jättefin komplimang. Som gjorde mig jätteglad. Den kom så spontant och oväntat och jag levde på den hela dagen. Jag lever på den än.
En kollega sa till mig att hon tycker att jag är en väldigt bra sjuksköterska och att hon känner sig trygg med mig när jag är i tjänst.

Vet ni hur jag reagerade? Jag började avfärda komplimangen direkt.

"nä är det sant? Tycker du så? Jag tycker själv att jag är rätt hård och har kort med tålamod och..."

Sen skärpte jag till mig och yttrade ett sparsamt, lågtmält, ganska osjälvklart "tack".

Därefter tog jag till mig komplimangen. Och började reflektera över hur glad man blir över en sån grej. Så jag bestämde mig för att fortsätta sprida glädjen.

Idag var jag på gymmet och snett framför mig tränar en tjej på ett löpband. Det första jag reagerade på när jag såg henne var att jag tyckte att hon hade en väldigt fin kropp. Inte den klassiskt fina kroppen enligt samhällets dumma regler där man ska ha platt mage, vara utan celluliter och bristningar, perfekta proportioner och begränsad behåring.
Hon hade en väldigt fin kropp utifrån det sanna faktum att vi alla ser annorlunda ut.

Jag kan ibland avundas kvinnor med en liten överkropp, dvs lite mindre bröst framför allt. Det är för att jag är jävligt trött på mina boobies. Hon hade perfekt överkropp enligt mitt tyckte. Och en sådan där riktigt härlig rumpa.

Vi tränade sådär i ca 20 minuter innan hon hoppade av löpbandet och skulle torka av sin maskin. Jag skämdes först lite grann men tänkte att jag faktiskt måste berätta för henne att jag tycker att hon är snygg. Det kan ju inte slå fel.
Men det kändes lite genant att stoppa henne i det hon gör och berätta.

Men jag gjorde det. Jag sa att jag tycker att hon är jättefin och har en alldeles perfekt kropp enligt min mening. Vet ni vad hon gjorde?

Hon skrattade lite generat och sa "tycker du? Jag tycker själv att jag är så tjock. Jag vägde mig i morse och jag tycker jag bara blir tjockare och tjockare"

Jag sa åt henne att sluta slå på sig själv och ta emot komplimangen. Så som jag lärde mig igår.

Vi pratade lite kort och hon tränade vidare. Precis innan hon blev klar och skulle gå tog hon tag i mig och sa att hon blev genuint glad och kommer leva på detta länge.

Kommer ni själv ihåg när ni fick en otippad komplimang senast? En som kommer från någon som kan inte verkar så självklart. En som kanske kommer från detsamma könet och inte har sexuellt prägel. Kanske från en alldeles främmande person?

Kommer ni ihåg när ni senast gav en otippad komplimang?

Jag uppmanar alla att göra det. Berätta för random människa att vederbörande är bra på sitt yrke. Att den där åsikten var modig att uttrycka. Att ögonen är fina. Att ni inspireras av personen. Att håret är fint uppsatt. Att personen i fråga är stark.
Vad som helst.
Gör det inte för att få tillbaka komplimangen. "Tack detsamma" fyller ingen större effekt i detta sammanhang tycker jag. Gör det för att du tycker det man kanske inte vågar berätta det.

Jag lovar att ni får tillbaka det. När ni minst anar det. Och jag lovar att det kommer kännas ännu bättre att ge en sådan komplimang, än att få en.

Sprid kärlek. Visa att kärleken är stor. Gör det för alla osäkra själar som behöver ett lyft. Gör det för alla kämpande människor vars ork tryter. Gör det för de självsäkra personerna som behöver påminnas om att lämna tillbaka kärleken. Bara gör det! Lova mig det!

KÄRLEK.

Så som det är på riktigt.

Fina läsare!

Igår fick jag en känsla av att jag behöver förtydliga något här på bloggen. En som har läst några inlägg gav mig beröm för att jag är en energifylld, aktiv och lekfull mamma.

Det gjorde mig lite förbryllad eftersom jag inte alls anser mig vara den typen av mamma. Jag tycker själv att jag är ganska okreativ och "opysslig" om man kan uttrycka det så. Jag får ofta dåligt samvete gentemot barnen då jag tycker att jag sällan räcker till och knappt har tid för saker som är rena nöjen.

Har jag givit er intrycket att jag alltid är ute och leker med barnen, alltid är igång, alltid är pedagogisk och skojfrisk med ungarna så har ni fått fel uppfattning. Självklart sätter jag alltid barnen på första plats och försöker i den mån jag kan se till att de får en rolig dag.
Men hur jag än vrider och vänder på det så jobbar både jag och Sebbe heltid. Vi är inte annat än människor och är överlag ganska trötta, rätt ofta. Middagar ska lagas, hemmet ska städas, kroppen ska tas omhand och relationen ska vårdas.

Att jag hittar på så mycket med barnen när jag är ledig är mest för mig egen skull. Jag går hellre igenom processen att ta mig hemifrån ensam med två små än att sitta hemma med två uttråkade, gnälliga, bråkiga troll. Jag söker mig oftast till ställen med stora ytor, gärna utan fordonstrafik och med vettig sysselsättning för dem. Det lämpligaste känns då lekplatser.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Det är inte lätt att få ihop det! Ni är alldeles säkert många fler som känner så.

Mitt sätt att slåss mot detta är att prioritera om. Personen som nämnde detta för mig sa att när hon är ledig så försöker hon se till att städa hemma, laga mat och få ordning på tvätten.

Det är saker som jag lägger åt sidan. Matlagning hinner vi alltid med eftersom jag måste försöka få ihop en matplanering för att fungera väl. Men städ och tvätt är tyvärr saker som har åkt ner ett par steg på priolistan.

I morse är ett typiskt exempel för vilka konsekvenser det kan få i "det riktiga livet". Det vill säga det liv där vi inte klättrar i klätterställningar, åker rutchkanor, snurrar i gungor och är iväg på utflykter.

Jag skulle stiga upp klockan fem idag för att starta dagen. När klockan ringde var det precis som att kroppen sa "VETO". Så jag låg kvar. Lite för länge.
När jag väl hade stigit upp var klockan 05:20. Båda barnen sov och jag skulle göra i ordning mig själv, väcka och göra i ordning dem för att åka hemifrån strax innan 6. Annars blir jag sen till jobbet.

Stressen började ta över så jag började stirra. Hade inte förberett kläder kvällen innan så jag försökte leta fram något anständigt att ha på mig. Fram med trosor och lämplig BH. Medan jag klär på mig kommer jag på att jag kanske ska träna efter jobbet. Okej, men då måste jag klä på mig träningskläder direkt för jag orkar inte cykla hem efter jobb för att byta om. Motiveringsfaktorn sjunker drastiskt då nämligen.

Okej, vi byter. Klockan tickar. Barnen sover än och jag har cirka 25 minuter på mig att hitta mina träningskläder, väcka barnen, klä på dem och borsta deras tänder för att sen slänga oss i bilen.

Kom på att träningskläderna är tvättade. Springer ner för alla trappor. In i ena rummet där det hänger tvätt. Fan. Inte här. Nästa torkställ. YES träningsbyxor.
Var fan är träningstoppen?! Har bara en och jag kan inte träna utan. Jag yrar omkring. Springer från ett rum till ett annat. Från ett torkställ till ett annat. Skit också jag hittar inte den!

Kubbar upp alla trappor igen. Rafsar i samtliga lådor. Var. Är. Den?? Det känns som att klockan är närmare sex nu. Springer ner för trapporna rakt ner i källaren igen. Sista chansen. Hittar jag inte den så struntar jag i träningen. Hinner inte.
Upp för alla trappor för att ge sovrummet ett försök till.

Jag vill vara tidseffektiv och vet om att det var Sebbe som hängde upp tvätten. Jag ringer honom! Halvvägs ner i källaren inser jag att telefonen är där uppe. Vänder om och kutar upp. Trycker fram numret och springer medan jag ringer.

"Hallå?"
"HejSebbeJagVillAttDuKoncentrerarDigNuVarHängdeDuMinTräningstop?"
"eeeeehm......................................"
"SKYNDA DIG JAG HAR INTE TID"
"öööö...........har du kollat i................ lådan?"
"VARÄRDENVARÄRDENVARÄRDEN?!?!?!?!?!?"
"Jag minns faktiskt inte... "
"ok hejdå"

KLICK!

Rafsar bland all tvätt i källaren. Känns som att jag har slösat ungefär ett år av mitt liv på att springa upp och ner och ner och upp. Men plötsligt. Som en springa bland mörka regnmoln. Med en inbillad hoppfull melodi så uppenbarar den sig.

Jag njuter inte. Jag gläds inte. Jag bara roffar åt mig den och springer upp igen.

Nu har jag sprungit upp och ner så många gånger att jag egentligen hade kunnat skippa det där träningspasset.

Jag klädde på mig och väckte barnen. Som tur är gick den processen relativt smidigt och tro det eller ej men vi hann faktiskt.

Så ser livet ute för mig. Oftare än sällan.

Jag gillar att läsa olika bloggar om familjeliv där familjen framställs som felfri. Där barnen alltid är snälla och tvätten alltid är vikt. Där föräldrarna alltid hinner med att hitta på roliga saker för barnen. Jag tycker om att titta igenom olika instagramflöden där fotona är ljusa och bakgrunderna alltid perfekta. Jag hade gärna själv framställt mitt liv så. Det verkar onekligen populärt.
Men mitt liv ser inte ut så. Mina barn är jobbiga. De gnäller och gråter. De bråkar och vill inte alltid vara med på kort. Min tvätt är inte alltid vikt och golvet inte alltid skurat. Vi är inte alltid hemma och barnen behöver gå på förskolan. När vi kommer hem är vi ofta trötta och ibland sura.
Så ser det ut för mig.

Men jag är helt övertygad om att Ludde och Leia har det ganska så bra med oss ändå.
Och jag hoppas att ni tycker att bloggen är intressant att följa ändå.

Gör ni det så får ni hemskt gärna lämna en kommentar. Det är så kul att läsa!

Trött 

Nej, det går nog ingen nöd på dessa.

Ledig dag och fina vänner.

Hej på er!

Dagen började med en tidig uppstigning av Luddemannen och efter att syrran vaknade gick vi ut i trädgården för lite sparkcykelrace och trehjulingscykling. Vi plockade lite smultron och lekte. Tills regnet öste ner på oss.
Då sprang vi in och tog en liten paus.

Under tiden hade jag och lite korrespondens med min vän som skulle komma över på lite pannkaksfrukost. Jag och barnen gick vår sedvanliga dockvagnspromenad till affären för att handla tillbehör och efter det stannade vi till på en lekplats.
Därefter mötte vi upp min vän och promenerade bort hem till oss igen för att steka lite pannkisar.
Lagom då vaknade Sebbe, måendes precis som han förtjänar efter gårdagen.

Solglajjorna är mina, därav flug-looken.

Hon är minsann bra mycket starkare än sin mor i överkroppen!

Lyxmåndag.

Efter pannkakorna, matkast på golvet, köksstäd, klädbyte, tupplurer och oändlig väskpackning gick jag, barnen och min vän på en längre promenad.
Vi styrde kosan mot Pildammsparken som blommar så fint i sin trädgårdsdel. Alla rosor doftar så gott.

Givetvis fick dockvagnen följa med på promenaden. 

Doftande rosor.

Självklart skulle Ludde också lukta.

"Mamma titta på mig. Jag är en drottning nu"
Och kolla vilken drottning hon är!

Jag och mina små.

Finns ingen känsla som kan beskriva den när jag får tillbringa min tid med er två! 

Min vän gav sig iväg och jag lekte lite med barnen innan en annan vän kom förbi och sa ett snabbt hej.
Därefter tog jag barnen och skulle promenera bort till en playdate som jag hade bestämt sedan innan.

Det är kul för vi tre har träffats regelbundet ända sedan våra tjejer var bebisar. Då fanns det bara tre mödrar tillika vänner och tre små tjejer.
Tjejerna älskar varandra än och gruppen har fått tillökning på två små grabbar, nämligen Ludde och Elieel som är lillebror till en av Leias vänner.
De leker väldigt nära allihop, troligtvis beroende på deras nära åldrar.

Skitroligt att se är det i allafall. Deras utvecklingar och deras olika sätt att leka på i olika åldrar.

Vi är väldigt tacksamma för att få ha dessa människor i våra liv!

Hela ligan.
Joela, Noelia, Leia, Elieel och Ludwik.

När vi kom hem gjorde vi snabb middag och åt framför match. Nu sover båda barnen gott och imorgon är det mycket tidig uppstigning som gäller!

Några dagars jobb framför mig innan halvledig helg. Som jag längtar efter semester!!

Ha en fin kväll.

Girls night.

God kväll alla fina!

Idag jobbade jag till 16 och åkte till affären direkt efter. Skulle handla lite saker till middagen som Sebbe hade missat tidigare under dagen men jag råkade trilla in i en klädbutik också. Där handlade jag en liten vardagspresent till Leia.
Bara sådär. För att jag tycker att hon förtjänar det. Och behöver det, framför allt. Hon fick en liten uppdatering av sommarkläder.

Jag skulle filma och fotografera henne när hon fick paketet och öppnade det men det blev inte riktigt som jag tänkte mig.

När jag cyklade hem möttes jag nämligen av två väldigt längtande barn som tvunget skulle leka ute. Ludde satte sig direkt på sin lilla trehjuling och tog fart. Lika oförsiktig som vanligt.
Innan han satte igång råkade jag nämna för Leia att jag har en present åt henne och TJOFF så hade hon redan roffat åt sig påsen, plockat ut paketen och öppnat dem.
Jag och Ludde var ute runt husknuten när jag hörde hennes glädjerop och fråga högt om hon fick byta om direkt.

Några paketfoton blev det alltså inte. Men hon blev minst sagt lika glad för det!

Efter lite utelek och sparsam jordgubbsplock var det dags för tacomiddag.

Sebbe hade planerat att gå ut och träffa en kompis för att titta på matcherna som gick. Ludde somnade precis när Sebbe hade gått och kvar fanns jag och en pigg Leia.

Vi passade på att göra oss en liten myskväll och hon är vaken än.

Vi lekte lite kurragömma här hemma. Det är så roligt att se hur hon utvecklas. För ett tag sedan när vi lekte det så kunde hon inte komma på några nya ställen att gömma sig på. När hon väl hade gömt sig (med hälften av kroppen synlig) så kunde hon hoppa fram och avslöja sig själv direkt.
Nu har hon fattat poängen med leken lite mer. Här finns rätt många vrår och skrymslen som man kan gömma sig i och det är så kul att leka med henne.
Jag låg bakom soffan och kände adrenalinet flöda genom kroppen medan spänningen ökade för varje sekund som hon inte hade hittat mig. Till slut kunde jag inte hålla mig för skratt och den här gången var det minsann jag som avslöjade min position.

Som vi skrattade.

Därefter passade vi på att fika lite. Det är ganska lyxigt för henne eftersom vi här hemma försöker vara ganska restriktiva med ohälsosamma alternativ. I synnerhet för barnen. Men vi lyxade till det lite, jag och hon. Hon fick hälla upp vaniljsåsen själv, vilket hon tyckte var jätteroligt.

Sen satt vi och åt vår fika medan vi pratade. Hon tycker fortfarande att det är kul att leka ombytta roller. Kör stenhårt på det. Hela tiden.
Så fort jag råkar säga "Leia, mamma ska bara..." så avbryter hon mig hastigt för att säga
"men hallå, det är ju jag som är mamman, kommer du inte ihåg det min älskade dotter?"

Det gäller att vara alert!

Jag frågade henne vad hon ville göra efter att vi hade fikat klart och då svarar hon så som jag alltid brukar säga om kvällarna:

"efter fikat ska vi tvätta av oss, borsta tänderna, sätta på oss pyjamasen och slappna av lite. Förstår du det min älskade dotter?"

Det var bara att lyda order. Sen klättrade vi upp på hennes rum. Jag skulle ha fatt i en bok för att läsa men den blev snabbt borttagen från min näve för det var minsann "mamman" som skulle läsa bok denna gång.

Vi la oss i hennes säng och hon läste Lejonkungen och Frozen för mig. Efter läsningen gjorde hon något som jag alltid brukar göra igen. Det skrämde mig lite för hon sa såhär:

"Min älskade dotter, vänta lite här så ska mamma bara gå och hämta sin telefon."

Hon gick ner för trappen och hämtade en tvättsvamp som skulle föreställa hennes telefon. (Jag brukar ju hämta en riktig telefon).
Som de snappar hon sånt här, de små. Att vi vuxna jämt och ständigt ska ha våra telefoner vid vår sida. Läskigt egentligen.

Jag kände rätt snabbt att hon inte kommer somna så vi gick ner och gosade ner oss i soffan istället. Nu sitter hon med två stycken dockor och surfar lite Youtube innan läggning på riktigt.

Så mysigt att hänga med bara henne! Jag är så tacksam!

Ha en fin kväll fina ni!

Suddig bild men här ligger hon med sin tvättsvampstelefon. 

Midsommar med blodbad.

Midsommardagen.
Då allt är stängt.
Då alla är sega och lyckliga efter gårdagen.
Då sjuksköterskor går och jobbar.
Som jag. Idag.

Igår hade vi en fantastiskt mysig midsommarafton.
Vi hade planerat att ett par vänner med deras barn skulle komma hem till oss för lite käk och härligt umgänge.

Hemma hos oss är det alltid öppna dörrar.  Vi älskar ha folk på besök och försöker alltid se till att våra besök tycker det är trevligt hos oss. Barnen älskar att bli uppassade av alla.

En vän till mig kom också till midsommarfirandet och senare på kvällen dök även min bror med familj upp och hängde. Så mysigt! Så tacksam!

Förut ville jag hinna med allt. Handla, laga mat, lägga upp fint, baka gott, servera på fina tallrikar, storstäda - gärna alla tre våningar kliniskt rent, vara nyduschad, finklädd, fin frisyr, snyggt sminkad och så vidare.
Jag skulle gärna göra allt själv före eller efter jobbet med barnen vid min sida.
Det har jag slutat med nu.

Nu hjälps vi åt. Jag tillåter att Sebbe hjälper till mer än förut. Jag släpper lite på kontrollbehovet över hur städningen ska gå till.
Serveringen vill jag dock sköta själv. Sebbe hade lagt fram oöppnade sillburkar på bordet - säkert utan gaffel, låtit potatisen stå kvar på spisen, givit alla olika glas och ickematchande bestick. Sen hade han säkert lagt fram en ouppskuren brödlimpa rakt upp och ner på bordet. Utan att hämta kniv! Haha

Jag även lärt mig att tacka ja när vänner frågar om jag behöver hjälp med något.

Allt blir så mycket smidigare då!

Jag kom hem från jobbet och hade redan allt handlat. Förberedde klassisk midsommarmat med nypotatis, olika sillsorter, lax, sallad, såser, köttbullar, färskt bröd och så.

Till efterrätt hade vi frozen cheesecake, jordgubb- och rabarberpaj som åts med gudomlig vaniljsås samt sockerkaka med frukter.

Barnen lekte så fantastiskt fint och vi vuxna kunde verkligen sitta ner och bara njuta. Eller ja, till största del i allafall.

Luddes midsommar slutade dock blodigt. Han råkade klämma sin tå i dörren när han så ivrigt ville leka med de stora barnen på Leias rum. Han blev omplåstrad och fick sin nattvälling och somnade gott därefter.

Gästerna stannade sent och barnen avrundade sin midsommar med  studsmattehopp och sparkcykling på uppfarten klockan närmare 23 och i underbar sommarvärme.

När vi väl kom in insåg jag att jag hade satt igång diskmaskinen på ett ekologiskt program. Som vara i ca fyra timmar. Så det var bara att ställa sig och diska resten för hand.
Men lika glad för det var jag!

Barnen hjälper till att torka av bordet innan gästerna kommer.

Att se sina barn med sin vän är en känsla som man inte riktigt kan beskriva. 

Ludde sov gott medan de större barnen orkade vara uppe länge till.

Jag och Leia med min bror och hans fina Alma.

Jag och Sebbe med min bror och hans fina Joana

Leia med hennes fina vän Noelia.

Det är viktigt att sparkcykla bort och säga hejdå till sina gäster.

Så trött på det nu.

Hej alla läsare.

Det var varit tomt på uppdatering från min sida på ett tag och det finns egentligen ingen annan anledning till det än att jag har varit så trött.
Att vara mamma, fru, heltidsarbetande och försöka få till en någon sånär anständig social tillvaro är jobbigare än man tror. I synnerhet när LivetPåRiktigt knackar på dörren och hälsar på med sjukdomar och stress.

Först var det foten som var infekterad. Därefter kom halsflussen. Allmäntillståndet låg på minus tio på en skala mellan 1-10. Under min antibiotikakur blev jag antibiotikatrött och hängig. Sen begick jag det klassiska antibiotikamisstaget - att inte äta färdigt kuren. Så dumt egentligen för det är typ det första man lär sig på sjuksköterskeutbildningen. "Ät upp hela antibiotikakuren annars får kroppen inte en chans att jobba bort infektionen".

Jag mådde bra och var frisk under ett par dagar. Då började jag träna lite sakta men säkert igen. Kroppen reagerade men trötthet även på detta. Och sen då?

Boom, nästa halsvirus kom som ett brev på posten. Och så börjar vi om på ruta ett. Denna gång var det "bara" ett virus så jag slapp antibiotikan som tur är.
Idag, ungefär en vecka senare, är första dagen som jag kan svälja utan att ha en känsla av att jag har en igelkott nertryckt i svalget. Skönt.
Men jag är fortfarande slemmig och äcklig. Urk.

Positivt är dock att jag har varit ledig i ett par dagar nu. Det innebär en massa umgänge med barnen. De är så roliga mina små troll. Ganska jobbiga och intensiva dock. Inte att förglömma livsfarlige Ludde. Men det är mysigt att hänga med dem ändå.

Lekplatshäng för några dagar sedan.

Lägg till bildtext

Ytterligare lekplatshäng en annan dag. Mycket lekplatser.

Världens finaste Ludde. Han är så rolig. Jag lär honom att man ska sitta ner när man äter. Här var vi ute på en lekplats och han fick en banan. Självmant hittade han ett ställe att sätta sig på innan han började äta den. De är duktiga, de små.

Ludde har fattat tycke för Leias gamla dockvagn. Hon har lekt med den i perioder men precis innan Ludde upptäckte den var den inte så intressant för henne. Ni kan gissa att hon plötsligt började älska sin rosa dockvagn som hon fick av sin farmor när hon var ett (!!).
Som de har bråkat över denna vagn. Herregud. Det finns andra dockvagnar här hemma men ingen är av samma intresse.

Ludde går helst ingenstans utan den. Fram och tillbaka här hemma. Ut i trädgården. Ut på promenader. Jag har till och med fått packa ner den i bilen när vi har åkt iväg för han har promenerat med den till parkeringen.

Leia tycker det är jobbigt för hon vill ju ha sin docka i den. Men hon har vuxit ur dockvagnen nu. Hon måste böja sig framåt för att putta på den. Så hon har blivit lovad en ny av sina morföräldrar. Vi kommer till det. Men hon har varit ganska innovativ i sitt sätt att transportera sin docka på ändå.

En promenad med dockan i "bärselen" och dockvagnen såklart.

När de bråkar om vagnen brukar de ibland lösa problemet såhär.

För ett par dagar sen skulle jag och barnen träffa en av mina vänner i stan. En promenad på cirka fem kilometer. Innan vi går gömmer jag strategiskt undan den berömda dockvagnen för att slippa Luddes skrik när vi väl ska gå. Jag kände mig så smart! Nu hade jag överlistat honom. Ha!

Packar ihop allting, klär på oss, stressar lite för att hinna och inte glömma något, and off we went.

Plötsligt är Ludde borta. Fan. Han var här nyss. Har han smitit ut? Snabbt ut och kolla. Nope. Ingen Ludde ute. Var fan är han?

Sen hör jag något. Lite skrammel och lite prassel. Något slängs iväg och något större välts ner.
Sen kommer han. Från vardagsrummets ena leksakshörna, puttandes på den andra dockvagnen. Den som inte alls har varit rolig att leka med.

Jag orkade inte med en massa skrik och bråk så jag tillät att han tog sig en dockvagnspromenad. Han orkade i ungefär en kilometer sen började han bli sådär farlig igen. Svängde av mot cykelvägar. Helt ohämmat. Antydde att han var sugen på att gå ner på gatan också. Tjoff sa det och så åkte han ner i sin egen vagn, den stora, den riktiga. Inte helt bekymmersfritt dock och jag kände mig som ett monster när jag spände fast en stel och skrikandes pojke. Han tjöt som en stucken gris! Men säkerheten går först minsann.

Leia var duktig. Hon stannade så fort jag var tvungen att omdirigera Ludde till trottoaren. Hon höll sig en bit från kanten till gatan och höll sig hela tiden på nära avstånd till mig. Och så orkade hon gå nästan hela vägen till min vän. Duktig tjej!

Vi hade en mysig dag på lekplatsen och fikade precis när Ludde sov sin lunchnap. Det gäller att tajma!

Medan Ludde försökte roffa åt sig anda barns cyklar och vagnar passade jag och Leia på att gunga. Tur jag hade en vän som kunde hålla ett öga på honom.

Igår skulle jag och barnen åka med mormor till Toys R Us för att köpa en ny dockvagn till Leia. Hon fick en spargris av min vän för ett par år sen och den har fyllts på flitigt. Igår var det äntligen dags att öppna den, räkna pengar, ta med dem till affären så att hon kunde få välja vad som helst.
Hon var rätt otålig vid räkningen. Hon tyckte det var tråkigt sa hon. Men vi räknade ihop att det var drygt 600 kr i burken. Sen for vi iväg till butiken.

Hon hittade sig en jättefin Brio-dockvagn. Som på riktigt fast i mindre skala. Som de hittar på nuförtiden. För sina egna pengar gick hon och letade i gångarna i affären. Till min förvåning stannade hon vid hyllan med böcker och valde böcker för pengarna. Helt på eget initiativ. Rätt kul att se ändå. Det blev pengar över och hon köpte vattenflaskor till sig själv och Ludde som de ska ha på förskolan och ett badkar till dockan fick följa med hem.

När vi betalade pengar i kassan skulle tjejerna där räkna alla pengar manuellt. Finns det inga maskiner för det? En bitter och tradig gammal tant bakom oss i kön sa lite tyst till tjejerna i kassan "är det inte banken som ska göra sådär så att man kommer till affären med sedlar istället?". Sen tittade hon lite surt på och log skevt.
Jag kunde inte hålla mig så jag svarade lite fräckt "Banken kan absolut räkna pengarna men för min dotter blev det roligare såhär. Och det är viktigast".

Jag ljög lite för Leia tyckte inte alls att det var kul med räkningen av pengarna och hon blev rätt ledsen när hon såg att det bara fanns ynka åtta kronor kvar i lilla burken. Men det behöver inte tanten veta. Usch för surt folk.

Uttråkade, otåliga damen.

Både nya och gamla härligheter bland bokvalen.

Här var vi årets besvärligaste kunder.

Så stolt och nöjd.

Avslutar med en kärleksbild på mig och Sebbe från när vi hade date night för ett litet tag sedan. Restaurang och bio. Som jag älskar denna person.