Jag uppmanar alla att läsa detta!

Hej!!

Jag kommer lyfta något idag som jag har märkt att vi ofta gömmer i all vardagshets och egoism. 

Igår blev jag påmind om att jag själv glömmer bort det.

Kärleken. Minns ni den?

Inte den man känner för sina närmaste anhöriga utan den Kärleken man har inom sig. Den som betyder så mycket för omgivningen men som tyvärr alltför ofta stannar inom en.

Igår fick jag en komplimang. En jättefin komplimang. Som gjorde mig jätteglad. Den kom så spontant och oväntat och jag levde på den hela dagen. Jag lever på den än.
En kollega sa till mig att hon tycker att jag är en väldigt bra sjuksköterska och att hon känner sig trygg med mig när jag är i tjänst.

Vet ni hur jag reagerade? Jag började avfärda komplimangen direkt.

"nä är det sant? Tycker du så? Jag tycker själv att jag är rätt hård och har kort med tålamod och..."

Sen skärpte jag till mig och yttrade ett sparsamt, lågtmält, ganska osjälvklart "tack".

Därefter tog jag till mig komplimangen. Och började reflektera över hur glad man blir över en sån grej. Så jag bestämde mig för att fortsätta sprida glädjen.

Idag var jag på gymmet och snett framför mig tränar en tjej på ett löpband. Det första jag reagerade på när jag såg henne var att jag tyckte att hon hade en väldigt fin kropp. Inte den klassiskt fina kroppen enligt samhällets dumma regler där man ska ha platt mage, vara utan celluliter och bristningar, perfekta proportioner och begränsad behåring.
Hon hade en väldigt fin kropp utifrån det sanna faktum att vi alla ser annorlunda ut.

Jag kan ibland avundas kvinnor med en liten överkropp, dvs lite mindre bröst framför allt. Det är för att jag är jävligt trött på mina boobies. Hon hade perfekt överkropp enligt mitt tyckte. Och en sådan där riktigt härlig rumpa.

Vi tränade sådär i ca 20 minuter innan hon hoppade av löpbandet och skulle torka av sin maskin. Jag skämdes först lite grann men tänkte att jag faktiskt måste berätta för henne att jag tycker att hon är snygg. Det kan ju inte slå fel.
Men det kändes lite genant att stoppa henne i det hon gör och berätta.

Men jag gjorde det. Jag sa att jag tycker att hon är jättefin och har en alldeles perfekt kropp enligt min mening. Vet ni vad hon gjorde?

Hon skrattade lite generat och sa "tycker du? Jag tycker själv att jag är så tjock. Jag vägde mig i morse och jag tycker jag bara blir tjockare och tjockare"

Jag sa åt henne att sluta slå på sig själv och ta emot komplimangen. Så som jag lärde mig igår.

Vi pratade lite kort och hon tränade vidare. Precis innan hon blev klar och skulle gå tog hon tag i mig och sa att hon blev genuint glad och kommer leva på detta länge.

Kommer ni själv ihåg när ni fick en otippad komplimang senast? En som kommer från någon som kan inte verkar så självklart. En som kanske kommer från detsamma könet och inte har sexuellt prägel. Kanske från en alldeles främmande person?

Kommer ni ihåg när ni senast gav en otippad komplimang?

Jag uppmanar alla att göra det. Berätta för random människa att vederbörande är bra på sitt yrke. Att den där åsikten var modig att uttrycka. Att ögonen är fina. Att ni inspireras av personen. Att håret är fint uppsatt. Att personen i fråga är stark.
Vad som helst.
Gör det inte för att få tillbaka komplimangen. "Tack detsamma" fyller ingen större effekt i detta sammanhang tycker jag. Gör det för att du tycker det man kanske inte vågar berätta det.

Jag lovar att ni får tillbaka det. När ni minst anar det. Och jag lovar att det kommer kännas ännu bättre att ge en sådan komplimang, än att få en.

Sprid kärlek. Visa att kärleken är stor. Gör det för alla osäkra själar som behöver ett lyft. Gör det för alla kämpande människor vars ork tryter. Gör det för de självsäkra personerna som behöver påminnas om att lämna tillbaka kärleken. Bara gör det! Lova mig det!

KÄRLEK.