Så som det är på riktigt.

Fina läsare!

Igår fick jag en känsla av att jag behöver förtydliga något här på bloggen. En som har läst några inlägg gav mig beröm för att jag är en energifylld, aktiv och lekfull mamma.

Det gjorde mig lite förbryllad eftersom jag inte alls anser mig vara den typen av mamma. Jag tycker själv att jag är ganska okreativ och "opysslig" om man kan uttrycka det så. Jag får ofta dåligt samvete gentemot barnen då jag tycker att jag sällan räcker till och knappt har tid för saker som är rena nöjen.

Har jag givit er intrycket att jag alltid är ute och leker med barnen, alltid är igång, alltid är pedagogisk och skojfrisk med ungarna så har ni fått fel uppfattning. Självklart sätter jag alltid barnen på första plats och försöker i den mån jag kan se till att de får en rolig dag.
Men hur jag än vrider och vänder på det så jobbar både jag och Sebbe heltid. Vi är inte annat än människor och är överlag ganska trötta, rätt ofta. Middagar ska lagas, hemmet ska städas, kroppen ska tas omhand och relationen ska vårdas.

Att jag hittar på så mycket med barnen när jag är ledig är mest för mig egen skull. Jag går hellre igenom processen att ta mig hemifrån ensam med två små än att sitta hemma med två uttråkade, gnälliga, bråkiga troll. Jag söker mig oftast till ställen med stora ytor, gärna utan fordonstrafik och med vettig sysselsättning för dem. Det lämpligaste känns då lekplatser.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Det är inte lätt att få ihop det! Ni är alldeles säkert många fler som känner så.

Mitt sätt att slåss mot detta är att prioritera om. Personen som nämnde detta för mig sa att när hon är ledig så försöker hon se till att städa hemma, laga mat och få ordning på tvätten.

Det är saker som jag lägger åt sidan. Matlagning hinner vi alltid med eftersom jag måste försöka få ihop en matplanering för att fungera väl. Men städ och tvätt är tyvärr saker som har åkt ner ett par steg på priolistan.

I morse är ett typiskt exempel för vilka konsekvenser det kan få i "det riktiga livet". Det vill säga det liv där vi inte klättrar i klätterställningar, åker rutchkanor, snurrar i gungor och är iväg på utflykter.

Jag skulle stiga upp klockan fem idag för att starta dagen. När klockan ringde var det precis som att kroppen sa "VETO". Så jag låg kvar. Lite för länge.
När jag väl hade stigit upp var klockan 05:20. Båda barnen sov och jag skulle göra i ordning mig själv, väcka och göra i ordning dem för att åka hemifrån strax innan 6. Annars blir jag sen till jobbet.

Stressen började ta över så jag började stirra. Hade inte förberett kläder kvällen innan så jag försökte leta fram något anständigt att ha på mig. Fram med trosor och lämplig BH. Medan jag klär på mig kommer jag på att jag kanske ska träna efter jobbet. Okej, men då måste jag klä på mig träningskläder direkt för jag orkar inte cykla hem efter jobb för att byta om. Motiveringsfaktorn sjunker drastiskt då nämligen.

Okej, vi byter. Klockan tickar. Barnen sover än och jag har cirka 25 minuter på mig att hitta mina träningskläder, väcka barnen, klä på dem och borsta deras tänder för att sen slänga oss i bilen.

Kom på att träningskläderna är tvättade. Springer ner för alla trappor. In i ena rummet där det hänger tvätt. Fan. Inte här. Nästa torkställ. YES träningsbyxor.
Var fan är träningstoppen?! Har bara en och jag kan inte träna utan. Jag yrar omkring. Springer från ett rum till ett annat. Från ett torkställ till ett annat. Skit också jag hittar inte den!

Kubbar upp alla trappor igen. Rafsar i samtliga lådor. Var. Är. Den?? Det känns som att klockan är närmare sex nu. Springer ner för trapporna rakt ner i källaren igen. Sista chansen. Hittar jag inte den så struntar jag i träningen. Hinner inte.
Upp för alla trappor för att ge sovrummet ett försök till.

Jag vill vara tidseffektiv och vet om att det var Sebbe som hängde upp tvätten. Jag ringer honom! Halvvägs ner i källaren inser jag att telefonen är där uppe. Vänder om och kutar upp. Trycker fram numret och springer medan jag ringer.

"Hallå?"
"HejSebbeJagVillAttDuKoncentrerarDigNuVarHängdeDuMinTräningstop?"
"eeeeehm......................................"
"SKYNDA DIG JAG HAR INTE TID"
"öööö...........har du kollat i................ lådan?"
"VARÄRDENVARÄRDENVARÄRDEN?!?!?!?!?!?"
"Jag minns faktiskt inte... "
"ok hejdå"

KLICK!

Rafsar bland all tvätt i källaren. Känns som att jag har slösat ungefär ett år av mitt liv på att springa upp och ner och ner och upp. Men plötsligt. Som en springa bland mörka regnmoln. Med en inbillad hoppfull melodi så uppenbarar den sig.

Jag njuter inte. Jag gläds inte. Jag bara roffar åt mig den och springer upp igen.

Nu har jag sprungit upp och ner så många gånger att jag egentligen hade kunnat skippa det där träningspasset.

Jag klädde på mig och väckte barnen. Som tur är gick den processen relativt smidigt och tro det eller ej men vi hann faktiskt.

Så ser livet ute för mig. Oftare än sällan.

Jag gillar att läsa olika bloggar om familjeliv där familjen framställs som felfri. Där barnen alltid är snälla och tvätten alltid är vikt. Där föräldrarna alltid hinner med att hitta på roliga saker för barnen. Jag tycker om att titta igenom olika instagramflöden där fotona är ljusa och bakgrunderna alltid perfekta. Jag hade gärna själv framställt mitt liv så. Det verkar onekligen populärt.
Men mitt liv ser inte ut så. Mina barn är jobbiga. De gnäller och gråter. De bråkar och vill inte alltid vara med på kort. Min tvätt är inte alltid vikt och golvet inte alltid skurat. Vi är inte alltid hemma och barnen behöver gå på förskolan. När vi kommer hem är vi ofta trötta och ibland sura.
Så ser det ut för mig.

Men jag är helt övertygad om att Ludde och Leia har det ganska så bra med oss ändå.
Och jag hoppas att ni tycker att bloggen är intressant att följa ändå.

Gör ni det så får ni hemskt gärna lämna en kommentar. Det är så kul att läsa!

Trött 

Nej, det går nog ingen nöd på dessa.