Morgonen från helvetet.

Hej.

Ni som läste igår fick en liten inblick i att jag hade en tuff morgon framför mig. Ett par tuffa morgnar, rättare sagt. Plural.

Det handlar om att ta sig till jobbet men hinna med en massa viktiga detaljer på vägen, så som att få med sig barnen till exempel. En ganska viktigt detalj får man säga.

Sebbe jobbar som bekant natt och kommer hem först när jag redan är installerad på jobbet. Ni som känner till Region Skånes (kanske även övriga sjukhus) tider vet att morgonpassen börjar kl 06:45. Ombytt och klar.
Vi har OB-förskola för barnen. Himmelsk möjlighet. Verkligen!  Och nej, barnen tar ingen skada av att inte ha samma rutiner dagarna i ända. Jag lovar!

Hur som helst så måste jag vara på förskolan senast klockan 06:10 om jag ska hinna lämna, säga hejdå och köra tillbaka för att komma i tid. Det i sin tur gör att jag måste stiga upp kl 05 ungefär.

Och där någonstans börjar pusslet. Hur fan gör man? Sist jag behövde göra såhär hade jag bara ett barn. Det var kämpigt nog kan jag tala om.

Vem väcker jag först? När väcker jag dem för att hinna? Ska jag packa ner sakerna innan jag väcker eller ska jag ta det när de är klara? Ska de äta lätt frukost eller räcker det med ett rån i näven i bilen? Nej,fan jag läste någonstans att barn lätt kan sätta i halsen när de äter i bilen. Happ... Rån INNAN bilen då? Måste jag väcka dem tidigare för det? Behöver de ens rånet? Kanske vatten? Var är lämpligaste flaskan så att bilen inte svämmar över när Ludde vänder upp och ner på skiten. Tänderna! När borstar jag dem? Innan dagis ju, men det är innan frukost ju. Och det går emot tandvårdens rekommendationer. Hur fan?!?

Nu är jag inte den som lyder alla rekommendationer direkt. Men tankarna snurrar.

Ja men ni förstår.

Jag vaknade själv klockan 05, steg upp och gjorde mig själv i ordning. Det kändes självklart. Jag chansade med att väcka Leia först med motiveringen att hon är äldre och förstår om jag skulle behöva förklara för henne att hon måste vänta för Ludde ska ditten och datten.
Jag höll tummarna och hoppades att hon skulle ha en sån där smidig morgon där allt bara flyter. Det hade hon. Vips så var hon påklädd, flätad och hade nyborstade tänder. Puh.
One Down, one to go. Snabb tidsavstämning. Läget under kontroll. Dags för Ludde.

Leia gosar in sig hos honom så han kunde ha vaknat på precis vilket humör som helst. Antingen förbannad över hennes påträngande väckning eller alldeles kär i sin syster som väcker honom så varsamt. Han valde det senare.

Blöjbyte, påklädning och tandborstning. Vips så var även han färdig. Utan gnäll.

Tiden är på min sida. Vi går ner. Jag hade förberett allt kvällen innan så det var bara att klä på sig. Även detta moment gick hur smidigt som helst, gudskelov.

Vi går till bilen och jag inser att jag måste skrapa rutorna. Hallå!?!? Det ingick inte i planen. Förskolan ligger drygt 4 km bort och jag har ingen cykelvagn så därför kör vi. Ifall du undrar.

Jag lämnar båda två på samma avdelning eftersom det är "jourtid" som jag kallar det. Ludde känner sig trygg med Leia och jag kan lämna honom utan att han gråter. Tacksam!

Jag kör direkt till jobbet. Jag och Sebbe träffas på våra avdelningar beroende på vem som hinner och kommer först. Vi överlämnar fordonsnycklar och stämmer av. Passar på att säga hej hej, vi ses om ett par timmar igen.

Jag kom till jobbet och hade till och med tid till en kopp kaffe innan morgonrapporten. Det har jag aldrig annars.

Leia sov som en dröm och Ludde hade en OKEJ natt. Men det hade lika gärna kunnat vara precis tvärtom.

Det blev alltså inte en morgon från helvetet just idag.

Jag blir lite nostalgisk för sist vi höll på såhär, jag Och Sebbe, så var jag enbarnsmamma och gravid. Jag längtade efter att få gå hemma och såg fram emot den nya livsuppgiften. Nu är jag fullt medveten om att det är såhär det kommer att vara ett tag framöver.

Imorgon är det dags igen. Hoppas på liknande resultat.

To be continued......

Leia hann till och med låtsassminka sig 

Redo för dagen! 

Ledig, fullspäckad, aktivitetsfylld helg.

Hej kära Du.

Jag har haft en ledig helg som varit fylld av aktiviteter med barnen. Sebbe har jobbat och det är alltid lite vemodigt att vara ensam med barnen på helgerna för alla andra ska umgås med sina familjer och det blir svårt att hitta roligt umgänge då. Då blir det oftast att vi bara hänger på olika lekplatser och klättrar. Det är inte alltid lätt med två barn när man är ensam för Leia är ju kapabel och vågar helt andra saker än vad stackars lille Ludde, som helst sitter med en spade och äter sand. Det blir ett jäkla spring mellan dem då.

Men denna helgen lyckades vi hitta massvis med roliga saker att göra!

Lördagen började jag och barnen med att promenera bort till Pildammsparken för att mata ankorna och besöka en spindellekplats. Vädret var blåsigt och rätt kallt men det var mysigt ändå. Vi sprang, lekte, jagade varandra och höll på. Det är roligt att se när barnen är ute och leker. När de använder sig verkliga fantasi. Det blir lätt så elektroniskt numera.
Efter parken gick vi hem och käkade lite lunch.

Sebbe skulle stanna hemma med Ludde medan jag och Leia senare cyklade iväg till Folkets Park för att gå på teater. Den var ganska bra, men något inadekvat för fyraåringar kanske. Men även där var man tvungen att använda sin fantasi för de hade väldigt begränsat med rekvisita så de gestikulerade massor. De var rätt tramsiga också, och det gick ju definitivt hem.

Efter teatern skyndade jag och Leia hem för vi hade stämt träff med två av mina vänner med deras barn på ett litet tivoli. Så eftermiddagen tillbringade vi på karuseller. Så lycklig Leia var. Fick åka karuseller med sin vän. Ludde fick inte åka något för de hade inget för de allra minsta, men var var så påverkad av all stimuli så han förstod nog knappt själv vad han missade.

Vi avslutade lördagen med lite käk med vännerna innan vi gav oss hemåt. Väl hemma var jag helt slut efter allt flängande så alla fyra kastade oss rakt i soffan och varvade ner. Barnen somnade på studs.

Sebbe åkte iväg till jobbet och jag hade lite egentid.

Idag skilde det inte sig åt sådär jättemycket för även idag hade vi en del aktiviteter inplanerade.
Leia går som jag skrivit tidigare på minimusikalskola och det var där vi började dagen. Medan hon övade lekte jag och Ludde utanför. Sen åkte jag och barnen och handlade lite. Jag tycker det är så behagligt att handla med dem. Ludde sitter i vagnen och Leia hjälper till, eller så sitter även hon i vagnen och underhåller Ludde. De är så nyfikna så det blir sällan problem i affärerna. Ja, fram tills vi kommer till kassan såklart för då blir de plötsligt uttråkade och kastar varor överallt, trycker på kortterminalens alla knappar och skriker kassörerna döva. Inte alltid, men det är alltid ett nervöst moment.

VI lämnade varorna hemma och traskade iväg till närmaste lekplats. Där hängde vi i över en timme. Det var lä så det var så varmt och skönt. Vi grävde djupa hål, kastade sand på varandra, åkte rutschkana och gungade.

En snabb sväng hem för lunch, klädbyte och lunchnap för Ludde som, igen, skulle stanna hemma med Sebbe medan jag och Leia cyklade till stan för att gå på bio. Vi såg Zootropolis.
Rolig, men det känns också som att den är lämpligare för äldre barn.

När vi kom hem kom en vän till mig på besök med en rolig överraskning till Leia. Vi badade barnen och sen gick hon hem.

Jag avrundade helgen med ett hemmaträningspass framför en hejande och störande Leia. En utmaning i sig det där.

Imorgon väntar en ny vecka som kommer att bli tuff för mig. Jag jobbar bara morgnar och Sebbe har sina nätter nu. Det innebär att jag måste vakna, göra mig i ordning, väcka ett barn och göra det i ordning, väcka det andra barnet och göra det i ordning, köra dem till förskolan och köra till jobbet för att vara på plats, ombytt och klar kl 06:45 redo för dagen.
Tre sådana morgnar har jag framför mig. Jag är nervös, det får jag erkänna.

Nu lite bilder från helgen. Enjoy.

En fyraårig flickas tillfälliga förälskelse.

Hej på er.

När jag hade kommit hem från jobbet åt jag och barnen middag medan Sebbe tränade i källaren.
Efter maten ville jag ha lite lugn och ro i köket så att jag kunde plocka upp efter det som såg ut som världens matkrig. Vi hade givetvis inte matkrig, men med en ettåring och en fyraåring vid bordet samt köttfärssås på tallriken ser det onekligen ut så efteråt.
Ni som vet, ni vet.

Jag tvättade av barnen, klädde på dem lättare ytterkläder, öppnade dörren ut till trädgården och släppte dem fria. Själv gick jag tillbaka till köket för att plocka, skura, torka och diska.

För att förtydliga så vill jag betona att jag hela tiden hade koll på båda två.


Jag hör att barnen är ute i trädgården medan jag röjer i köket. Plötsligt hör jag Leia säga
"Vad gör du?? Gå härifrån ditt busiga troll! Nu räcker det din buse. Nu får du skärpa dig".

Samtidigt som hon säger detta hör jag hennes röst komma närmare och närmare mig. Dessutom hör jag Ludde gapskratta.
Jag blev såklart nyfiken så jag kikar åt deras håll och ser att en JÄTTEHUMLA har flugit in genom dörren. Stackars den måste ha blivit alldeles livrädd för Leia och Ludde som följde efter den. Jag trodde att den hade lite instinkt och kunde hitta sin väg ut men den bara surrade och surrade här hemma i vardagsrummet. Ludde tyckte att det var det roligaste han har varit med om medan Leia inte riktigt visste hur hon skulle hantera situationen.

Jag gick åter in i köket och fortsatte städa.
Leia visste nog inte att humla heter humla på svenska utan kom på ett eget namn åt den, baserat på det polska ordet för humla. Man uttalar det "baounk" på polska. Typ. Haha, svårt att förklara.
Men hon var klok nog att veta att det inte heter samma på svenska så hon hittade på något nytt. Den fick alltså heta "baondet".

Jag står alltså i köket och hör hur Leia pratar med humlan.

"Baondet, vad gör du? varför sitter du där? ska jag hjälpa dig? Kom till mig, jag tycker ju om dig. Men vad gör du? Baoundet, varför gör du så? Baoundet, BAOUNDET, ska jag hjälpa dig??"

Ludde skrattar vidare.

Jag går tillbaka till dem och inser att stackars humlan har flugit in i fönstret och surrar alldeles desperat för att komma ut. Leia är centimeter från att ta den i handen och gosa med den.
Jag blir lite nervös och försöker hjälpa den på traven. Tar en bit papper, försöker få humlan att sätta sig där och skjutsa ut den. Efter ett par försök så gick det. Den hittade sin väg ut och jag gick tillbaka till köket.

Då hör jag att Leia numera är utomhus. Samtalet med humlan fortsätter.

"Baoundet, var gick du?? Var tog du vägen? Kom tillbaka till mig, jag älskar dig. Baoundet?? BAOUNDET VAR ÄR DU?? KOM!"

Vid det här laget höll jag på att avlida av skratt. Det var så roligt. Hon sprang omkring som en skållad råtta i vår lilla trädgård och ropade högt efter en humla som säkert hade hunnit komma lång bort. Jag gick ut och förklarade att humla inte heter baoundet utan att det faktiskt heter humla.

"Hurbant??" frågar Leia nyfiket. Jag skrattade så jag gick nästan itu på hälften så jag bara bejakade hennes ytterligare nya ord.

Nu klättrar hon upp på staketet, med en kratta för vuxna människor i handen, lutar sig med överkroppen över staketet och vrålar

"HURBANT, KOM TILLBAKA TILL MIG!! VAR ÄR DU?? JAG ÄLSKAR DIG! KAN DU KOMMA TILLBAKA? JAG SER JU INTE DIG!"

Jag hann slänga matrester, plocka undan smutsig disk från bordet, diska undan och fylla diskmaskinen, sätta över maten från kastruller på mindre tallrikar, torka alla fria ytor, dammsuga och tvätta golvet medan hon försökte få hurbant att komma tillbaka till henne. Säkert 20 minuter stod hon på staketet med krattan och ropade efter hennes vän.

Till historien hör att våra grannar på baksidan har sitt köksfönster precis mitt emot vår trädgård. Jag tänkte att om de sitter hemma och äter middag så får de sig en ordentlig show.
Men jag kunde inte förmå mig att ingripa för jag skrattade så mycket så tårarna rann.

Ludde stod bara bredvid och såg alldeles förvånad ut. Humlan fanns ju inte kvar så han förstod inte var det hela rörde sig om.

Det var väldigt roligt. Det får jag erkänna.

När jag hade blivit klar hade Leia förstått att hurbant inte kommer tillbaka. Vi gick och hoppade på studsmattan, spelade boll och lånade grannenes minirutchkana istället. Därefter fick barnen bada och nu sover de gott.

Imorgon är en ny dag av livet.

Ha en fin kväll allihop!

"Hurbant, var är du?"

Varför krattan? 

Studs studs studs

Lyckan att vara återställd.

Hej!

Fan alltså, det finns inget som påminner en om hur bra man har det lika tydligt som en sjukdom. Det finns verkligen inget annat man önskar sig då, förutom att bli frisk. Och det illa kvickt!

Nu är vi iallafall återställda här hemma. Tacka alla högre makter för det.

I fredags mådde jag som sämst men redan igår, lördag, kände jag mig snäppet bättre. Magen körde fortfarande omkring och jag åt med försiktighet. Idag kände jag direkt på morgonen att allt är tillbaka till normaltillståndet igen.  Tjohoo! Jag tog till och med en löprunda för att njuta av vädret. Men det blåste ju som satan så jag ångrade mig ganska fort. 40 minuter orkade jag med iallafall. Tyngre än vanligt men dock!

Vi började morgonen med en liten oväntad sovmorgon. Det finns hopp om livet hörrni! Ludde vaknar inte längre 05:30 utan sover faktiskt bättre och bättre. Jag är nöjd!

Vi åkte till Leias minimusikalskola. De har uppvisning den 15 maj. Ska bli så kul att se. Vi föräldrar får inte vara med när de övar så att det ska bli en överraskning för oss sen. Så spännande!

Därefter åkte vi till barnens mormor och då passade jag på att springa medan barnen stannade där. Sen åt vi lite god brunch.

På eftermiddadagen åkte Leia med sin mormor på teater och jag snabbfikade med en vän i närheten.  En tant tittade på Ludde och sa "åh så söt hon är. Hon har så stora fina ögon".
Alltså hallå???
För ett par dagar sen frågade en annan kvinna i en affär om han var en pojke eller flicka. Leia fick sig ett gott skratt.

Det gör mig ändå lite glad för något inom mig vill tro att den äldre generationen är lite könsneutrala i sitt tänk. Just vid dessa två tillfällen bar Ludde nämligen det som man gärna kallar "typiska pojkkläder". Annars brukar han få slösa upp Leias gamla plagg. Allt från pastellrosa blommiga pyjamaser till rosa onepieses. Jag bryr mig inte så mycket om sånt.

Hur som helst. Dagen.
På eftermiddagen kom min kompis med Leias kompis förbi och lekte.
Tjejerna är lika gamla och lekte så fint uppe på Leias rum. Plötsligt kommer de ner och är ombytta i allt från glittriga strumpbyxor till Disneyprinsessklänningar. De bytte om ca fyra gånger.
Leia gör så, byter om typ sju gånger dagligen. Som en passion kan man säga. Allt ska bytas. Även håraccesoarer.
Vet inte var hon har fått det ifrån för inte f.a.n är det mig.

Därefter nattade Sebbe Ludde medan jag och Leia hängde in det som kändes som tusen plagg i hennes garderob.


Och nu lite foton.

Kladdig frukoststund.

Här har vi dem, modellerna. I sin andra outfit tror jag.

Hemmagjord sushi som jag och Sebbe åt innan magsjukan kom och hälsade på.

En dag i bokskogen med mina två medan pappa låg hemma och var dålig.

Ludde på vift. 

Livsnjutarna.

Som jag älskar att umgås med dessa. Särskilt Leia. Hon är så rolig nu. Ludde är rätt jobbig. Vill vara överallt men fattar inte att gator, cykelbanor, vattendrag och höga höjder kan vara rätt farliga.

Morgonpyssel 

Morgonkladd. 

En sjuk vecka.

Godkväll.

Denna vecka har varit väldigt speciell.

I måndags insjuknade Sebbe i årets magsjuka. Han är väldigt känslig och drabbas nästan varje år. Blir alldeles utslagen och matt. Han är vanligtvis inte den som gnäller eller drabbas av "mancolds" eller dylikt så när han verkligen blir alldeles avtrubbad pga magsjuka kan man inte annat än att tycka synd.

Ludde var också lite kinkig i blöjan och jag skulle jobba kväll på tisdagen men var hemma med båda barnen för säkerhets skull. Sebbe hade ändå inte kunnat ta något större ansvar så det var lika bra.
Luddes blöja var falskt alarm så på onsdagen gick de båda på förskolan medan jag jobbade. Mamma tyckte in och lämnade lite senare och hämtade lite tidigare än planerat. Skönt för de små.

Jag då? Återigen var jag superkaxig.
 "nä jag drabbas aldrig av magsjuka"
"jag har varit magsjuk kanske fyra ggr i mitt liv"
"det är luuuugnt"

Ha! Ack så fel jag hade!!!

Igår kväll kände jag att magen inte riktigt ville samarbeta med mig. Men jag hade inga symtom. Dvs inga vattniga eliminationer så att säga.
Under natten vaknade jag kanske åtta gånger av magknip. Varje gång funderade jag på att ringa till jobbet och säga att jag inte kommer. Jag skulle jobba hela helgen. Inkluderat idag, fredag.

Jag vet att det inte är mitt ansvar eller problem med bemanningen på avdelningen. Jag vet att om jag är sjuk så ska jag tänka på mig själv. Så säger jag ju till alla andra.
Men det är nog fan ändå olustigt att ringa och sjukanmäla sig när man vet att två av de sjuksköterskor som jobbar på avdelningen är helt otillgängliga i helgen och den sista som finns kvar redan ska vara i tjänst i helgen.

Klockan ringer och jag stiger upp. Fortfarande kaxig och i tron om att jag aldrig drabbas av magsjuka. Jag cyklar iväg till jobbet, berättar att jag känner mig lite funky och ska se om jag får in någon ssk så att jag kan åka hem.
Alla håller sig på milslångt avstånd och det hela känns bara så befängt.

Första riktiga symtomet gör sig konstaterat och vi är alla eniga om att jag ska ta mitt pick och pack och cykla hem. Även chefen.
Det kändes skönt på ett sätt.

Jag hatar att vara borta från jobb och dylikt om det inte finns någon anledning. Jag är sjuk väldigt sällan och har alltid lyckats läsa barnens sjukdomar med Sebbe eller föräldrar så min sjukfrånvaro är minimal. Därför känns det så konstigt nu.

Hur som haver så la jag mig bums i sängen när jag kom hem och har väl hållt till där och på toaletten hela dagen medan Sebbe varit ute med barnen.
De mår än så länge bra och är helt sumtomfria. Hoppas de slipper!!!

Leia är så fin. Hon stängde dörren om mig och viskade lite lätt "mamma jag är där nere. Om du behöver något så säg till mig så kommer jag och hjälper dig. Nu stänger jag dörren så att du får vara ifred"

Åh!

Senare gosade vi lite i soffan allihopa. Då lutar hon sig mot mig och tittar på mig och säger "mamma, du ser ut som en riktig prinsessa idag. Du är så vacker. Bara för det ska jag måla en jättefin teckning till dig"

Hon har blivit så stor och säger dagligen så roliga saker. Jag är medveten om att hon inte är ensam som fyraåring om det, men när det är ens egen barn så blir man lite extra påverkad.

Nu hoppas jag på snabb tillfriskning. Det enda positiva med magsjuka är att det oftast är kortvarigt.

Ha en skön fredag och glöm inte att lämna ett litet spår.

En fantastisk dag ute på landet.

Hej hej.

En vän till mig köpte hus i en by en bit från Malmö för ca ett år sedan och har nu flyttat dit. Jag har aldrig varit där men har förstått det som att de bor alldeles perfekt. I ett litet villaområde, med massor med skog på ena hållet och massa sjöar på andra hållet.

Jag personligen hade inte velat bo så långt bort från city, jobb, familj och så. Mest för att jag är alldeles för bekväm för det. Helst hade jag byggt ett hus i sjukhuskulverten för att ha nära till jobb. Nä, skämt åsido.

Trots att det inte är något för mig att bo så, så kan jag verkligen verkligen förstå att det finns folk som önskar det.
Helt fantastiskt ju! Så fint! Så mysigt! Känns så tryggt. Barn cyklar på uppfarterna och vistas på lekplatser i närheten av där de bor. Så nära till vatten. En morgonpromenad runt en liten sjö, liksom. Åh.

Vi hade en fantastisk dag ute i skogen/på landet.

Vi blev först bjudna på lite fika, sen fick barnen leka lite i trädgården medan vi drack kaffe. Därefter tog vi en promenad längs med sjön. Barnen blev trötta i benen så det blev en massa alternativa sätt att ta sig fram på. Vagn, bärselar, rida på axlar och så.
Vi tävlade och sprang för att hålla intresset uppe. Kände lite på vattnet och betraktade alla vitsippor som kikar fram.

Vi avrundade promenaden med ett lekplatsbesök.

Därefter gick vi, för ytterligare lite fika och gos.

Alla trivdes och Ludde var så glad och nöjd. Han sprang omkring och kände sig alldeles tillfreds. Stor skillnad jämfört med dagen innan.

På väg hem slockande barnen efter knappa tio minuter. Inte så konstigt med tanke på hur mycket de har fått springa av sig.

Vilken dag! Alldeles underbar!

Min stora tjej sökte sig till den äldsta flickans (10 år) rum och inventerade bland smyckena. Svårt att slita loss därifrån. Så snällt av B att tillåta Leia att leka med dem. 

En väldigt lycklig lantlig liten grabb. Så älskad!  

En osynkroniserad lördag.

Hej till Dig.

Tänkte berätta om min lördag för er. Den var väldigt oglamorös och ofin på många sätt, men avslutades ändå skapligt.
Kanske inte så spännande men jag vill ändå beskriva hur livet en helt vanlig dag, som den här lördagen, kan se ut.

Det hela började med att vi fick kusinbesök från Polen en snabb sväng på morgonen. Det var väldigt trevligt men redan då märkte jag vilken typ av dag Ludde kommer att ha.
En av de lite jobbigare dagarna. De där när barnet är lite extra störigt. Gnällig och klängig var han. H.e.l.a dagen!
Han gör ett visst ljud när han gnäller så, som en råmande irriterad ko. Wääää wuuuuu wöööö. Hela tiden.
Varje måltid är en kamp. Varje gång jag ska göra något följer han efter och uttrycker sitt missnöje på det där viset.
Jag bär honom, lyfter honom, leker med och bekräftar honom. Jag gör verkligen det. Men vissa saker blir så mycket svårare när man har en 13 kg labil gnällig pojke i famnen.
Det är jättesvårt att tömma en diskmaskin då. Eller röra runt i en gryta utan att grytan ska trilla ner på golvet. Eller att äta med honom i famnen när han trollar med armarna som helt plötsligt blir så långa att de hade räckt jorden runt, samtidigt som han gör det där lätet. Att ta en löptur i parken med honom i famnen är också uteslutet.

Hur som helst så kan jag ju inte stoppa tillbaka honom i livmodern så han får ju hänga med ändå såklart. Det är bara att gilla läget. Vissa dagar är sådana såklart. Och det är OK! Jobbigt, stressande, irriterande och tålamodsprövande. Men okej!

Besöket hade åkt iväg och jag skulle ta en löptur på förmiddagen. Sen skulle jag iväg med Ludde på en grej medan Leia skulle på teater med sin mormor. Därefter skulle vi ha gäster på kvällen och äta och dricka gott. En gosig lördag. På pappret!

Ludde fortsatte med sitt explicita sätt att uttrycka sina känslor. Leia var ganska uttråkad och längtade efter sin mormor. Och jag och Sebbe hamnade i något som kan kategoriseras som den mest känslosamma osynkroniseringen någonsin.

Vi gick om varandra totalt. Både emotionellt och verbalt. Sa jag nej, tyckte han ja. Sa han dricka tyckte jag äta. Kände jag mig ledsen så var han glad och om han var otydlig ville jag vara tydlig. Det blev bara så fel alltihop.
Det, Luddes gnällnivå och Leias understimulans ledde till en helt egen lördagsfeeling. Och det blev inte trevlig lördagsförmiddagen helt enkelt.

Det gick upp och ner. Ena stunden kunde jag vara så glad för att i nästa stund snubbla över dammsugaren och bara bli sådär flyförbannad!

Jag minns att jag blev så arg vid ett tillfälle när jag stod i köket att jag ville smälla köksluckan hårt för att riktigt demonstrera min ilska och irritation.
Jag rabblade några svordomar genom tänderna, fräste åt Sebbe och tog sats mot luckan för att smälla den. Jag kunde riktigt känna hur skönt det skulle bli direkt efter.

Så jag tar tag i luckjäveln och smäller den. Men den jäkeln har en förlångsammad stängning installerad sedan vi renoverade köket så istället för att smälla med ett brak så saktar den ner för att luuuugnt och smiiiiidigt och tyst stängas till.

Åh vad arg jag blev! Men sen insåg jag att det nog var bäst.

Därefter kom våra gäster och vi åt god tacopaj med fräsch sallad och kokoskladdkaka med kokosgrädde till efterrätt.

Dagen bjöd även på årets första trädgårdshäng och på kvällen satt jag och en vän ute med tända lyktor och snackade skit.

Jag tror att vi alla har såna här dagar ibland. Och jag tycker man ska våga erkänna det. Livet kan inte alltid vara rosa fluff och blå himmel. Ibland kommer ovädret. Här hemma iallafall.

Ha en fin helg!

En äntligen trött Ludde som vilar hos pappa.

Jag fick blommor av Sebbe efter vår osynk. En trevlig överraskning i stormen.

Kokoskladdkakan med ett täcke av nougat. Så gott!! 

Kvällshäng i trädgården. 

Månen var så tydlig igår. Inte världens bästa bild men jag kan tycka om att titta mot himlakropparna ibland och bara tänka mig bort. 

Ha en fin söndag. Idag vankas utflykt till en vän som har köpt hus utanför stan. Ska bli mysigt.


Tack för att ni hänger med!