Den första tiden av Luddes inskolning.

Hej på er.

Jag vill redan nu varna er för ett riktigt mammainlägg. Det kommer nämligen att handla om Luddes inskolning, hur den går och hur jag känner.
Dessutom möttes vi av en oväntad twist igår inatt som vi är alldeles ovana vid.

Ludde är snäppet kinkigare än storasyrran sin. Fast nu ljög jag, han är jättekinkig!

Det är huvudsakligen Sebbe som skolar in eftersom jag jobbar och han är föräldraledig. Men jag försöker ändå vara med lite grann, tyckte att det kändes viktigt för alla parter. Nu, en dryg vecka in i inskolningen ångrar jag mig lite för det är väldigt hjärtskärande.

När vi är på förskoleområdet och på deras gård reagerar han inte så mycket utan traskar bara vidare. Glad och ovetandes. Sen brukar vi lämna Leia först eftersom hon är stor nog och förstår vad som sker.
Den biten fungerar bättre för Sebbe än för mig. Hon blir väldigt ledsen när jag lämnar och mindre ledsen när Sebbe lämnar. Men det går att förklara för henne så att hon förstår. Och det är viktigt för oss att hon ändå känner sig delaktig i hela processen,  vilket hon gör för hon brukar hjälpa Ludde mycket ute på gården och så.

När jag sen traskar in med Ludde i hans kapprum blir det lite jobbigare. Han blir genast klängig och gnällig. Förstår precis vad som komma skall.
Tar gulligt av sig mössan och gör tappra försök till att få av sig skorna. Får dem sen i handen och ställer vars en på olika hyllor, inte ens hans egna. Stolt är han också, helt ovetandes om att de har hamnat alldeles fel.
Sen går vi in till alla barnen. Rena paradiset om ni frågar mig. Massvis med leksaker av alla dess slag. Många glada barn. Skön och engagerad personal. Sång- och fruktstund.
Men Ludde har en annan uppfattning. Den skiljer sig helt från min.

Han blir så ledsen och gråter. Åh, som han gråter. Jag tar honom i famnen, försäkrar honom om den kärlek han förtjänar och får. Pussar på honom som aldrig förr. Försöker avleda. Men ju längre jag håller honom i famnen desto mer gråter han.

Personalen brukar rycka in och ta honom för att avleda. Tanken är att jag bara ska gå. Tydligen ska det vara det bästa. Jag har provat båda varianterna, att stanna en stund och att gå direkt. Han gråter mycket mer när jag hänget kvar.

Den promenaden, ut från rummet till kapprummet. Ut genom dörrarna och ut på gården för att komma till parkeringen och sätta mig i bilen. Den promenaden tar cirka en minut.
På den minuten hinner jag känna alla slags känslor som är associerade med ledsenhet, sorg och skuld.

En kort stund senare erhåller jag ett sms med ett foto på honom när han leker och är glad. Och ett sms till i vilket det står att allt är ok med Ludwik.

Så vad gör man?? Hur gör man? Med Leia var det helt annorlunda. Inte en tår kom. Bara glädje, ren glädje. Tårarna kom på eftermiddagen när det var dags att åka hem.
Fy fan vad kaxig jag kände mig nu med Ludde och trodde att det skulle gå lika smidigt. Shi fick jag!

Och igår natt då? Leia vaknar och känner sig varm. Feber. På morgonen säger hon själv att hon inte orkar gå till förskolan och självklart ska hon stanna hemma.
Men vad fasiken gör man med en ledsen, traumatiserad lillebror under inskolning när betryggande storasyster är sjuk?

Vi slets mellan att ha honom hemma och därmed bryta det mönster vi försöker komma in i eller att lämna honom ledsen igen, fast denna gång utan storasyrran på plats.

Det kändes så självklart att han skulle stanna hemma. Men sen slog det mig att det nästa vecka börjar på riktigt. Nästa vecka är inte Sebbe föräldraledig längre.

Många tankar sprang runt i huvudet.
- Ludde är ju inte den första jag hör som blir ledsen vid lämning och det har ju gått bra för alla andra.
- Visst, han har inte sin syster som kan trösta honom men det finns ju barn som inte har syskon alls, och det går ju bra för dem.
- Leia är trött och seg, hon vill nog vara ifred idag och känna att hon är i totalt centrum.

Och. Så. Vidare.

Jag gjorde så att jag faktiskt ringde förskolan och frågade hur de brukar göra vid liknande situationer och vad deras erfarenhet anser att vi ska göra.

De ansåg att vi skulle lämna Ludde på förskolan.

Sagt och gjort. Jag kände mig som en ganska så kluven mamma. Jag vill ju bara att det blir bra för båda. Jag tänkte att om jag lämnar honom så är vi ett steg närmare i att han känner sig tryggare plus att Leia får egentid med oss.
Riktigt så blev det inte för när jag skulle iväg med Ludde blev hon jätteledsen över att inte hon fick följa med. Sebbe stannade hemma med henne och myste till det ordentligt med lyxfrukost och filmgos för att avleda.

Jag körde alltså iväg från en gråtande Leia för att lämna en gråtande Ludde.

Nä fy fan för detta.

Nu vädjar jag till er som läser. Har ni någon som helst erfarenhet av det jag skriver så snälla, ge mig en försäkran om att Ludde inte kommer bli traumatiserad för livet och att detta är någorlunda vanligt förekommande.

Här är han. Kungen. Iklädd arvegods. Utanför förskolan. Fortfarande glad. 

Hjälper morfar som ska resa iväg. 

Viktigt att dela med sig av sin smoothie. 

Hon blev så stor helt plötsligt. Så full av nyfikenhet.