En osynkroniserad lördag.

Hej till Dig.

Tänkte berätta om min lördag för er. Den var väldigt oglamorös och ofin på många sätt, men avslutades ändå skapligt.
Kanske inte så spännande men jag vill ändå beskriva hur livet en helt vanlig dag, som den här lördagen, kan se ut.

Det hela började med att vi fick kusinbesök från Polen en snabb sväng på morgonen. Det var väldigt trevligt men redan då märkte jag vilken typ av dag Ludde kommer att ha.
En av de lite jobbigare dagarna. De där när barnet är lite extra störigt. Gnällig och klängig var han. H.e.l.a dagen!
Han gör ett visst ljud när han gnäller så, som en råmande irriterad ko. Wääää wuuuuu wöööö. Hela tiden.
Varje måltid är en kamp. Varje gång jag ska göra något följer han efter och uttrycker sitt missnöje på det där viset.
Jag bär honom, lyfter honom, leker med och bekräftar honom. Jag gör verkligen det. Men vissa saker blir så mycket svårare när man har en 13 kg labil gnällig pojke i famnen.
Det är jättesvårt att tömma en diskmaskin då. Eller röra runt i en gryta utan att grytan ska trilla ner på golvet. Eller att äta med honom i famnen när han trollar med armarna som helt plötsligt blir så långa att de hade räckt jorden runt, samtidigt som han gör det där lätet. Att ta en löptur i parken med honom i famnen är också uteslutet.

Hur som helst så kan jag ju inte stoppa tillbaka honom i livmodern så han får ju hänga med ändå såklart. Det är bara att gilla läget. Vissa dagar är sådana såklart. Och det är OK! Jobbigt, stressande, irriterande och tålamodsprövande. Men okej!

Besöket hade åkt iväg och jag skulle ta en löptur på förmiddagen. Sen skulle jag iväg med Ludde på en grej medan Leia skulle på teater med sin mormor. Därefter skulle vi ha gäster på kvällen och äta och dricka gott. En gosig lördag. På pappret!

Ludde fortsatte med sitt explicita sätt att uttrycka sina känslor. Leia var ganska uttråkad och längtade efter sin mormor. Och jag och Sebbe hamnade i något som kan kategoriseras som den mest känslosamma osynkroniseringen någonsin.

Vi gick om varandra totalt. Både emotionellt och verbalt. Sa jag nej, tyckte han ja. Sa han dricka tyckte jag äta. Kände jag mig ledsen så var han glad och om han var otydlig ville jag vara tydlig. Det blev bara så fel alltihop.
Det, Luddes gnällnivå och Leias understimulans ledde till en helt egen lördagsfeeling. Och det blev inte trevlig lördagsförmiddagen helt enkelt.

Det gick upp och ner. Ena stunden kunde jag vara så glad för att i nästa stund snubbla över dammsugaren och bara bli sådär flyförbannad!

Jag minns att jag blev så arg vid ett tillfälle när jag stod i köket att jag ville smälla köksluckan hårt för att riktigt demonstrera min ilska och irritation.
Jag rabblade några svordomar genom tänderna, fräste åt Sebbe och tog sats mot luckan för att smälla den. Jag kunde riktigt känna hur skönt det skulle bli direkt efter.

Så jag tar tag i luckjäveln och smäller den. Men den jäkeln har en förlångsammad stängning installerad sedan vi renoverade köket så istället för att smälla med ett brak så saktar den ner för att luuuugnt och smiiiiidigt och tyst stängas till.

Åh vad arg jag blev! Men sen insåg jag att det nog var bäst.

Därefter kom våra gäster och vi åt god tacopaj med fräsch sallad och kokoskladdkaka med kokosgrädde till efterrätt.

Dagen bjöd även på årets första trädgårdshäng och på kvällen satt jag och en vän ute med tända lyktor och snackade skit.

Jag tror att vi alla har såna här dagar ibland. Och jag tycker man ska våga erkänna det. Livet kan inte alltid vara rosa fluff och blå himmel. Ibland kommer ovädret. Här hemma iallafall.

Ha en fin helg!

En äntligen trött Ludde som vilar hos pappa.

Jag fick blommor av Sebbe efter vår osynk. En trevlig överraskning i stormen.

Kokoskladdkakan med ett täcke av nougat. Så gott!! 

Kvällshäng i trädgården. 

Månen var så tydlig igår. Inte världens bästa bild men jag kan tycka om att titta mot himlakropparna ibland och bara tänka mig bort. 

Ha en fin söndag. Idag vankas utflykt till en vän som har köpt hus utanför stan. Ska bli mysigt.


Tack för att ni hänger med!