Infektion.

Godkväll!

Jag vill börja med att lyfta alla fina mödrar där ute. De yngre, nyblivna och de äldre med vuxna barn. De som finns kvar vid liv och de som inte längre finns med oss.
Ni gör ett fantastiskt jobb, varenda en av er. Det finns så många mödrar där ute som jag tar efter och försöker inspireras och lära mig av. För att jag ska kunna vara den bästa mamman till mina två små. Inte minst inspireras jag av, och finner stor styrka hos min egen mamma. Som finns för mig och hela min familj i alla möjliga situationer. Natt som dag. I tjänst eller inte. I samma stad eller på annan ort. Till och med från andra sidan jorden har hon varit mitt stöd, min styrka och min förebild!

Stort grattis till alla mammor där ute!

Min fot då?
Jag tog väldigt väl hand om den i ett par dagar. Lade om den med omsorg. Betittade den ofta och vänligt. Rastade den med frisk luft. Utsatte inte den för onödiga trauman. Och det hade god effekt! Tills jag blev dum och ansvarslös igen och satte på mig varma, äckliga, gympadojjor och hade på jobbet.

Man kan säga att såret fick sin debut på måndagen. Symtomen uppstod på tisdagen. Infektionen var ett faktum på onsdagen. Kulmen nåddes på torsdagen. Allmäntillståndet var som värst på fredagen. Och min personliga gräns för hur mycket jag orkar överskreds på lördagen.

Jag hade feber varvat med frossa. Jag hade så ont i min hals så jag inte kunde äta eller dricka mer än absolut nödvändigt. Jag blev andfådd av varje steg jag tog. Jag kände mig trött och hängig. Alla dagar. Jag knaprade mina febernedsättande piller vilka maskerade symtomen. Som ju återkom när medicinen hade förlorat effekten.

På lördagsförmiddagen var jag på jobbet. Jag konstaterade rätt snabbt att jag skulle invänta kvällspersonalen som kom klockan 12 och därefter skulle jag lämna rapport till dessa och sen gå hem.
Men jag gick faktiskt inte hem. Jag gick till akutmottagningen. För jag orkade inte mer. Jag mådde så dåligt och så hade jag så ont. Och så hade jag katastroftankar i smyg där jag befarade att min fot skulle behöva amputeras. Jag blev ungefär tre år gammal igen. Kanske fyra. Jag ville ligga i min trygga säng med min trygga man och bli omfamnad och intalad att jag kommer få behålla min fot.

Jag fick komma till läkaren ganska direkt och han tittade skeptiskt på min fot och sa

- Jag ger dig ingen antibiotika för det där! Gapa stort och säg 'aaaa'.

Jag löd.
Han fortsatte:

- Jag ger dig antibiotika för det där istället! Du har ju halsfluss. Och det har absolut inget med foten att göra, det kan jag garantera dig.

Jaha? Jag som var helt övertygad om att det var foten som var boven i dramat. Men ack så fel jag hade. Jag fick antibiotikan och åkte motstridigt mot apoteket för att hämta ut den. Jag tillhör den grupp av personer som tycker att antibiotika är ett nödvändigt ont.

Jag fortsätter medicinera med mina paracetamoltabletter för feberns skull och tar min antibiotika enligt ordination. Det går fort för jag mår redan lite bättre, ett dygn senare. Men jag luras av mig själv för så fort jag får febernedsättande effekt tycker jag att jag är frisk som en nötkärna. Ungefär fyra timmar senare är jag inte lika kaxig längre. Så jag har lovat mig själv att bli frisk på riktigt denna gången. Vila ordentligt.

Idag skulle vi egentligen på grillfest hos en fin vän. Dit skulle två andra familjer också komma med sina barn. Jag avbokade det, även det motstridigt, för jag ville verkligen dit. Men det kändes inte snällt att vistas med smittsam infektion bland oskyldiga barn.

Vi åkte iväg ut på landet med ett par vänner som vill köpa hus och tittade på det istället. Inga barn inblandade där. Därefter åkte vi hem till mina föräldrar som bjöd på god middag. Mamma fick en fin bukett bestående av pionknoppar som alldeles säkert kommer att bli jättefina om någon dag.

Jag själv väcktes av en vacker bukett med orangea rosor som Leia själv hade valt i affären. Igår kväll berättade jag för henne att vi ska till mormor och morfar idag eftersom det är en speciell dag.
Då säger hon:

- Mamma, jag vet att det är mors dag. Jag har redan köpt en sak till dig men pappa gömde det i källaren och sa att jag inte fick berätta det så du får inte veta vad det där. Men det finns där nere och du ska få det imorgon.

Idag när jag vaknade mådde jag lite dåligt. Jag fick en liten sovmorgon. Sen fick jag blommorna. Sen tog Leia mig i handen och sa:

- Mamma, du är sjuk så jag ska hjälpa dig. Kom. Hon ledde mig in på toaletten, lyfte toalettlocket för att underlätta. Därefter klädde hon på mig ett par brallor och så ledde hon mig nedför trapporna så att jag inte skulle trilla av sjukdomen.

Så söt. Hon verkar inte veta att halsfluss inte förlamar en. Men det var himla fint gjort av henne!

Imorgon är jag hemma från jobb. För att friskna till.

Ha en fin kväll fina ni!

Mitt kladdiga, aldrig stillasittande, överaktiva, nyfikna bordssällskap.

Sebbe kombinerar utevistelse med spelande. Det bästa av två världar enligt honom själv.

Alltid när vi är hos mina föräldrar försvinner Leia iväg och så hittar man henne såhär. När jag frågar vad hon gör svarar hon alltid "Men mamma, jag jobbar"

Härmapan Ludde har också hög arbetsmoral. När arbetsplatsen blir ledig förstås. Annars riskerar han få stryk av chefen.

Jag fick möjlighet att vila en stund medan där fanns fler vuxna ögon som hade koll på barnen. Sebbe låg på soffan bredvid. 

Mammas pion(er) och en gåva från bror. 

Vi hann även med lite gung.

Jag skaver!

Ett smärtsamt livsstadie nu.

När man har lite större byst än medel så har man inte möjlighet att traska in i vilken butik som helst och köpa sig en BH för 199 kr.
Det är självklart alltid viktigt att ha en BH som ger bra stöd men jag vill nog hävda att det blir snäppet viktigare när man är lite framtung.

Det är viktigt att det blir bra stöd, att BHn sitter där den ska och inte skaver in i kroppen, att brudarna inte kommer någonstans när man böjer sig fram eller åt sidan. Och så vidare. Ni som vet, ni vet.

Ska man då ha en sportBH blir stöd ännu viktigare.  Utbudet är inte alltid jättestort medan efterfrågan finns. Och vi har ju alla lärt oss att litet utbud och stor efterfrågan ger höga priser.

Jag köpte en sportBH lite efter Luddes förlossning och har tyckt att den sitter helt okej fortfarande, om än lite lös. Men det är ju bara positivt har jag tänkt.
Fram tills jag tränar på ett sätt som kräver studs och hopp. Till exempel löpning.  Då viker sig tyget och en av sömmarna på framsidan dubbelviks och för varje steg jag tar blir det ett litet skutt som tillåter sömmen att skära huden.  Redan efter ca 20 minuters löp har det hunnit skära i huden rätt ordentligt. Vilket orsakar skavsår mellan, och under brösten. Det gör ont. Det bränns. Det kommer ge ärr. Men det går att leva med.

Det som däremot är lite jobbigare är min högra fot. Den har såklart inte blivit attackerad av sportBHn!
Men i måndags när jag och barnen var på stranden hade jag på mig ett par nya skor som jag fick lätt skoskav av. Inget anmärkningsvärt alls. Skoskav har man ju haft. Det uppstår, gör lite ont, läker och försvinner.  No biggie.

På tisdagen hade jag fortfarande lite ont men det var inte så farligt.  När jag kom hem från jobbet skulle vi vara i trädgården och fixa lite. Ville ha på mig mina nya skor men blev påmind om smärtan så fort jag försökte föra in foten. Tyckte det såg lite rött ut och jag hade ju vistats i sand hela föregående dag. Jag ville skydda det från ytterligare kontamination så jag hittade ett frozen-plåster med Elsa och Ana och satte på. Perfekt! Ut i trädgården och dona.

Ett litet problem bara! Det vätskade igenom plåstret! Jag började ana ugglor i mossen.

På kvällen frös jag lite. Konstigt tyckte jag eftersom det var så varmt ju.

Natten till onsdagen vaknade jag av smärta. Det har nog aldrig hänt förut tror jag.  Att jag vaknar enbart av att det gör ont. Kunde inte alls stödja på benet.

Blev lite orolig och bad en kollega på jobbet att se över och lägga om. Ingen bakterieodling krävdes för att konstatera en infektion.

Har haft så ont! Haltat! Haft svullen fot. Kroppen har reagerat med halsont, sputum, frossa och feber, huvudvärk och allmän bortprioritering av allt annat. Som såren vid brösten.

Så nu står jag här, med sår över hela min kropp  (typ), allmän sjukdomkänsla och fryser.

Lite jobbigt faktiskt. Bagatellproblem för vissa, men fan alltså, man måste få beklaga sig över det också!

Hoppas på snart tillfriskning.

Ha en bra FREDAG!

Det utlovade beskedet.

God kväll fina läsare!

Jag har fått påminnelser från några av er som läser att jag ju skulle skriva om det där jobbiga beskedet som jag berättade om (HÄR).

Och det har jag ju ämnat att göra, men bara inte riktigt vetat hur jag ska formulera det. Nu känns det dessutom så överspelat. Men jag vill berätta ändå för det var tungt för mig.

För en vecka sedan eller så ringer Sebbe mig när jag är på jobbet. Jag har en liten stund över så vi pratar lite. Samtalet flyter på bra men sen berättar han att vår närmsta granne hade haffat honom vid gatan och berättat att vi har en ovälkommen hyresgäst hemma. Det har hänt innan att han har sagt så. Då gällde det ett par ungdomar som hade klättrat upp på taket av huset och vistats där. Harmlöst, men ändå! (Åtkomsten är borttagen för att kunna klättra upp där nu, bara så att ni vet)

Jag blev lite nervös att det var samma sak men det visade sig sen att det skulle bli lite jobbigare.

Det var nämligen så att en fiskmås hade gjort sig ett litet bo uppe på vårt tak. I ett litet hörn. Och där satt hon. Helt oskyldigt och ruvade på sina blivande små bebisar. Så fint.

Vi ringde försäkringsbolaget som inte ser fiskmåsar som något direkt skadedjur och försäkringen täcker inte bortforsling av Mesen&Co.
Vi ringde Anticimex som skulle ha en faslig massa pengar för att göra något som vi själv skulle kunna göra. Om vi hade varit samvetslösa!

Vi insåg ju, där och då, att vi skulle bli tvungna att avhysa familjen själv. Och innan ni dömer så är det så att deras avföring fräter på vårt papptak, vilket skulle kunna orsaka större problem för oss i längden. Dessutom är det tydligen så att fåglar gärna sätter bo på samma ställe kommande år.

Vi drog oss för att utföra detta hemska! Vi avvaktade. Kanske imorgon, sa vi. Eller nästa gång vi är lediga. Eller när vi kan få barnvakt. Eller när... En himla massa ursäkter.
Ingen av oss var speciellt sugen på att klättra upp på taket och eliminera lilla boet med äggen i.

Detta var verkligen skitjobbigt för mig. Jag mådde inte alls bra över tanken att beröva den stackars Mesen hennes ägg. Jag vände mig till olika "fågelkännare". Alltså inte professionellt utan mer inom bekantskapen. Vem kan tänkas veta något om detta. Det återkommande svaret jag fick var att det inte fanns något annat alternativ än att förstöra det. Mamman hade visst inte velat ruva på äggen om de blir flyttade. Är det så verkligen??

Den dagen jag kom hem efter milen, timmesjoggen och ambulansutryckningen möttes jag av en Sebbe som viskade lite nätt i mitt öra att "problemet på taket" är över.
Han hade alltså gått upp där själv och .... agerat.

Jag sköljdes över av en mängd olika känslor. Jag var så stolt över löprundan. Jag var trött efter jobbet och löprundan. Jag var lite överväldigad. Jag var alldeles lycklig och sprudlande över människors fina ageranden när någon oskyldig slår sig. Jag var förväntansfull över att få komma hem till min familj som jag inte träffat på hela dagen. Ja, känslorna var många men glada.
Sen kom chocken. Jag blev genuint ledsen. Nästan lite handlingsförlamad. Äggen hade förstörts och fågelungarna likaså. Mamman hade varit fly förbannad och bara flugit och flaxat ovanför Sebbes huvud. Så hemskt. Så himla fruktansvärt.
Jag har fortfarande inte lyckats komma över det.

Det är egentligen ganska intressant. Några dagar innan det hände hade jag pratat med kollegor på jobbet om detta. Hur jobbigt jag tyckte att det var och hur dåligt jag mådde över det. Hur jag verkligen blev påverkad av hela situationen.

Då svarar en kollega tillika vän såhär:
- Men Sheima, varför känner du så? Du åt ju ägg till frukost. Var tror du att de äggen kommer ifrån?

SEN, mina vänner, har det satts igång en ordentlig, djävla, tankespiral i huvudet på mig.

Jag håller där.

Kommentarer?? Lämna gärna några.

En dag på stranden.

God kväll kära ni!

Idag har jag varit ledig med barnen medan Sebbe har sovit efter nattjobb. Jag blev så kaxig efter gårdagens sommarväder redan tidigt på morgonen så jag tog för givet att det skulle vara varmt och gosigt även idag. 

Utan att kika på någon väderprognos förberedde jag allt för en härlig dag på stranden.

Jag stekte bananpannkakor och hade handlat färsk frukt som vi skulle ha till fikat. Jag packade ner stora strandhanddukar och sandleksaker. Jag tog med solkräm och mängder med vatten. Ni vet, det skulle ju bli så varmt!

Vi blev klara redan runt tio på morgonen och himlen var täckt med moln. Jag blev lite nervös för det såg emellanåt rätt mörkt ut. Jag levde på hoppet att det skulle bättra sig framåt lunch. Vi tog en sväng om mina föräldrar först för att hälsa på där. 

När Ludde började bli trött begav vi oss mot bilen för att åka iväg. Jag hade en väldigt förväntansfull och längtande fyraåring med mig också. Det hade inte spelat någon roll om det hade varit åska, hon var mer än redo för stranden ändå!

När vi kom fram var min besvikelse ett faktum. Det blåste, det hängde regn i luften och det var rent av kallt. Men jag kunde ju inte svika mina små. Så vi traskade på. 

Vi var helt ensamma på hela stranden. Det var en märklig känsla. Har ni upplevt det någon gång? Där fanns en tant som satt på en solstol och läste en bok och någon gång då och då gick det förbi en hundägare som rastade vovven längs med vattnet. Samtliga var väldigt mycket mer påklädda än vi! 

Men barnen verkade inte ta någon större skada av det så vi stannade kvar. De kastade boll och grävde i sanden. Vi kände till och med på det iskalla vattnet. 

Efter en liten stund, precis när jag hade vant mig vid tanken på att det är kallt men vi kvarstannar, så börjar det regna på oss. Inte mycket, men dock. 

Där någonstans började packa ihop allting, mentalt. Men barnen tyckte det var skitroligt så vi stannade. En liten stund till, tänkte jag.

Efter ett par minuter försvann regnet och vi lekte vidare. Eller jag satt på handduken medan barnen lekte fint. Fördelen med en egen strand är att det inte finns några som helst risker där. Ingen bil som kan köra över oss. Inga överraskande cyklar. Ingen som kidnappar barnen. De kan verkligen inte gå vilse eller tappa bort mig. Inga bryggor som de kan trilla ner från och inga hårda kanter som de kan slå huvudet i. Även om de går i vattnet så är det så långgrunt att man definitivt hinner reagera. Inte för att de gick i vattnet direkt, men ni förstår poängen. 

Det var så skönt. Jag kunde bara ligga där och titta på när de lekte. Som en dröm, fast på riktigt liksom. Det måste dessutom ha varit ett rent paradis för båda två som får springa så fritt helt obegränsat.

Tiden gick och vi fikade våra pannkakor och efter det fick Ludde sova i vagnen. Och då försvann alla molnen. Bara sådär. Väck! Och vilket väder vi fick!!!

Det kom såklart fler människor just då. Vi hängde kvar där i fem timmar till. Vi var inte hemma förrän vid 18. En sån riktigt härlig dag med mina troll blev det. 

Förbereder våra pannkakor med extremt taggade barn.

                                       
                                                 

                                                

                                                

Ett hopp om mänskligheten.

God kväll alla fina läsare.
Så kul att ni är så många som läser mina inlägg. Jag blir så glad!

Idag har varit en väldigt känslosam dag på olika vis.

Jag började morgonen med att powerwalka till jobbet. Klockan 06:20 gick jag hemifrån och hade ingen jacka på mig. Endast kortärmat på överkroppen. Det är officiellt den tid på året då det inte spelar någon roll om solen lyser eller inte, det är varmt nog ändå för att vandra omkring utan ytterkläder.
Trots min skeva inprogrammerade nedvärdering så är jag hur glad som helst. HÄR kan du läsa mer om du vill.

Strax innan halv sju på morgonen. SÅ SKÖNT!

                                                     

Tanken var att jag skulle ta mig en joggingrunda efter jobbet. Dels för att få till en liten träning och dels för att försöka spräcka de där 55 minuterna som jag så illa tvungen kände att jag måste göra. När jag väl hade bestämt mig för detta tyckte jag att det skulle vara häftigt att jogga i en hel timme utan att stanna. Det har jag nämligen aldrig gjort förut så det skulle bli en kul utmaning.

Avståndet har aldrig varit något direkt mål för mig. Många springer ju milen eller så och vill göra det under en viss tid. Jag är mer på uthållighetsnivån nu. För mig är det viktigt att jag orkar springa länge. Därför satte jag en tid som jag ville klara av. Avståndet var mindre viktigt.

Jag tänkte ut en runda som jag trodde skulle ta ungefär en timme och satte igång. Det är egentligen ganska galet för jag tycker faktiskt inte att löpning är särskilt kul. Jag minns att jag många gånger övervägde för- och nackdelar med att stanna upp. Många olika tankar och känslor flög igenom mig under den där timmen.

Och vet ni vad som hände?!?! När jag närmade mig mitt mål avseende lokalisation så sa tanten i örat att jag efter timmen hade löpt 9,6 km. Kändes ju urbota dumt att bara stanna där. Så jag sprang vidare tills jag spräckte milen!

I vanliga fall blir man väl inte jätteglad om man springer milen på en timme men för mig hade detta dubbla betydelser. Jag orkade hålla igång i en timme, och sprang också tio kilometer. Fett kul faktiskt!!

Rundan. Hoppas GPS.en är korrekt. I annat fall får jag hålla fast vid tanken av det.

                                                       



Svettig som en gris och med hjärtat i halsen traskade jag glatt in på Willys och skulle handla. Det slog mig där inne att jag blev lite besviken, nästan lite ledsen, över att ingen jävel kom fram och gav mig något pris för min prestation. Så stolt kände jag mig.

Men livet går vidare och jag plockade på mig det jag skulle ha. Tog mina kassar och vandrade hemåt. Och här händer det. Det som rubriken handlar om. Det som får mig att tro på människan. Hur så många oberoende av varandra människor hjälper en helt okänd, främmande person. Nu blev jag rörd på riktigt.

Mina nya socialmedia tofflor motsvarar det jag kände när allt hände. 

                                               
Jag gick en raksträcka och närmade mig hemma. Minns att jag längtade efter ett glas vatten och eventuellt något att äta efter min runda. Är helt inne i min trötta och andfådda värld när jag plötsligt får syn på en äldre man längre fram som dinglar på sin cykel. Jag ser hur han försöker kämpa emot dinglandet och vikten av sin påse på styret men inte lyckas. Han faller pladask rakt ner med höften före i marken. På trottoarkanten dessutom.

Jag springer dit och från ett annat håll springer en annan kvinna fram till oss.

"Hej, hur mår du? Är du yr? Ser du tydligt? Slog du huvudet? Kan du sträcka på benen? Har du mer ont på något speciellt ställe? Vet du var du är?" Ja, ni vet. De vanliga frågorna.

Kvinnan frågar sen mig om jag är sjuksköterska varpå jag svarar att jag är det. Men det slog mig inte alls i stunden. Kändes inte alls som att det var så jag agerade, utan det kändes helt normalt.

Sen börjar hon fråga mannen
"har du någon sjukdom? Diabetes? Har du tagit medicinen? Har du ätit som du ska? och så vidare.

Jag frågade henne om hon också var sjuksköterska varpå hon svarar att hon är undersköterska. Vi skrattar lite med mannen, som faktiskt mådde förhållandevis väl, att det enda som fattades var en läkare.

Han kunde inte gå, fick väldigt ont i höften och blev alldeles skärrad och chockerad. Hade inga anhöriga man kunde ringa heller. Så sorgligt! När vi väl hjälpt honom att ställa sig upp och ortostatismen la sig så kunde han inte alls ta några steg. Där stod vi och kom ingenstans. Plötsligt dyker en man upp från ingenstans med en stol som han tagit hemifrån. Han hade sett oss från sitt fönster.
Alltså tack för alla fina människor. Man blir fan glad. Det känns som om det är tryggt att skada sig bland allmänheten efter idag!
Vi ringde ambulansen som kom ganska snabbt och skulle köra honom till sjukan.

                                                  


Han frågade mig lite försynt om jag kunde cykla hem hans cykel och varor hem till honom vilket jag givetvis gjorde. Vi bor rätt nära varann kom vi fram till sen.
När jag satte mig på cykeln förstod jag varför han trillade för det gjorde tamigfan nästan jag också. Man var tvungen att ha ganska mycket benstyrka för att orka bromsa med pedalerna. Han kom rätt snabbt i en kurva, hade en påse med varor som tyngde ner honom och lyckades inte bromsa in ordentligt... boom!

Hoppas det gick bra för honom, men det tror jag nog. Han var mest tagen efter fallet och hade ganska ont i höften, men en fraktur kunde vi utesluta ganska snabbt. Heja Mr J.

När jag kom hem fick jag besked som gjorde mig lite ledsen. Något som jag har vetat skulle komma men som jag har dragit mig för väldigt länge. Det har tyngt mig ganska mycket de senaste dagarna. Men jag orkar inte skriva om det idag. Jag vill leva på mänsklighetens goda hjärtan åtminstone över natten.
Imorgon får ni veta.

Ha en fin kväll och hoppas att ni har haft en fin helg.

Mina fina som leker med en kylskåpsmagnet och ett vykort. 

Lite bokläsning innan läggdags. 

Kapten Enöga.

God kväll hörrni.

Idag har vi varit lediga hela familjen. Det är så skönt att vara det sådär mitt i veckan. Vi hade som vanligt tusen grejer inplanerade men avbokade dessa en efter en allteftersom dagen gick och vi insåg att det skulle bli för stressigt.

Planen var:

- Träna
- Åka till badhuset
- Storstäda
- Bespruta ogräs så att grannarna inte tjatar
- Åka till barnens förskola för att ha grillfest/vernissage/uppträdande från de små
- Åka och handla
- Åka hem och laga middag
- Baka muffins till jobbet efter att ha gjort en väldigt stor framgångsrik bedrift på avdelningen.
- Läggning

Dagen blev istället:

- Morgonträning
- Gigantisk städning
- Åka till barnens förskola
- Åka och handla mat
- Bada barnen och natta dem

Ibland blir det så tyvärr. Tråkigt att vi inte hann med badhuset men det fanns verkligen ingen tid. Kollegorna på jobbet får heller inga muffins. Någon hemmalagad middag blev det inte idag.
Ogräset på tomten vill jag inte ens tänka på i nuläget.

Vi hade en trevlig dag iallafall. Barnen hade kul på förskolan och vi märkte hur roligt de tycker att föräldrarna är med. Vi fick även väldigt fint väder!

På Leias avdelning försöker man arbeta mycket med kulturer och omvärlden. De har ett pirattema som varar hela årskursen och så hittar de på en massa med Kapten Enöga, som han heter.
Han reser till olika länder, framför allt till länder som barn på avdelningen har rötter i. De lagar mat från dessa länder, åker på utflykter för att se saker relaterade till länderna och så. Jätteroligt.

Leia kom hem en dag från förskolan och gick runt och tackade alla på thailändska ett tag. "Kop kun kaaaaa". Finns en filmsnutt på min instagram som du kan se, om du är nyfiken.
Sheima88 heter jag där.

De hade lagt ut en massa dokumentation från året som gått utifrån temat. Jätteroligt var det.

Och igår var jag, Sebbe, mamma och min kusin på musikal och såg Billy Elliot. Shit, vad duktiga de små barnen är. De kan både sjunga, dansa, spela teater. Och så var de bara cirka 12 år. Verkligen, en riktigt rolig upplevelse.
Jag älskar musikaler. Vi brukar gå en gång om året.

Okej, sluttjatat.

Jag har en jobbhelg framför mig och nu önskar jag er en trevlig kväll.

Nedan följer lite foton från dagarna som gått.

Lite djurlek.

Sebbe på en pytteliten bänk.

Ganska farlig lek, det här.

Fina Leia.

Fina Ludde.

Istället för böcker. Det svarta är censur såklart. 

En lycklig Sheima med sin Sebastian.

Imse vimse spindel.

Goddag.

Tänkte snabbt slänga ihop en liten historia och berättelse från mitt liv.

I förrgår morse var jag nere med barnen och förberedde för förskolan när Sebbe plötsligt kommer ner för trappen och säger:

- Sheima, det finns en ganska stor spindel i badrummet där uppe så bli inte rädd när du går in där nästa gång.

- Men Sebastian, du vet ju att jag inte är rädd för spindlar längre. Jag har ju gått KBT för det för tre år sedan. Det är lungt.

Tiden går...

- ...du, Sebastian..var den stor förresten?

- Lagom. Ingen jättespindel men stor nog för lite reaktion.

- hmm.. äsch.. det är lugnt.

Dagen går vidare och vardagen smyger sig på. Plötsligt känner jag att det börjar bli dags att gå på toaletten. Jag har vid detta laget helt glömt bort spindelvarningen.

Går upp för trappan och traskar alldeles ohämmat in i badrummet för att uträtta mitt. Sen slår det mig! Just ja! Här ska finnas en spindel någonstans.

Och vet ni, detta är så sjukt. Förr, alltså preKBT, hade jag initialt blivit sjukt arg på Sebbe över att han ens berättat om spindeln. Vi hade en regel att han skulle döda dem omgående. Kunde han inte det av olika anledningar så skulle han varna mig. Detta så att jag skulle kunna packa mina viktigaste förnödenheter och fly landet för att aldrig återvända.

Vidare hade jag inte ens gått upp på ovanvåningen. Och hade jag nu varit illa tvungen  (för jag flydde inte landet) så hade jag upprättat en metodisk plan så att jag skulle minimera, helst eliminera, risken för att jag och Imse vimse skulle stöta ihop.

Väl innan jag skulle gå in i badrummet hade jag försiktigt stuckit in huvudet och roterat det 360 grader för att utesluta att spindeln inte befinner sig på andra sidan väggen. (Vid sådana situationer kan jag det nämligen, alltså rotera huvudet sådär).

 När detta är gjort hade jag satt över ena foten över tröskeln och undersökt närmsta hörnen. Sen in med andra foten och sen hade jag satt igång den här röntgensynen med en laserstråle från ögonen som maskinellt genomsöker varenda.liten.millimeter. av alla ytor längs med badrumsväggarna. Och tak. Och golv såklart. Sen hade jag tagit något långt föremål och pillat lite på samtliga textilier för att försäkra mig om att den inte sitter i något veck i handduken. Vid detta laget hade jag nog redan ha kissat på mig.

Fast egentligen hade jag nog undvikit ovanstående procedur och kissat nere istället. Eller inte kissat allt och fått en urinvägsinfektion.

Ni förstår poängen.

Men här satt jag alltså. Helt oberörd och kom på att någonstans finns den. Jag blev lite nyfiken så jag började snegla och vips. Där var den. Kanske 15 cm från mig. Sådär lagom stor, precis som Sebbe sa. Men den bekom inte mig. Helt sjukt.

Hur som haver.. den får leva sitt liv och jag återgår till mitt.

Igår morse ringde klockan på tog för tidigt. Upp och jobba efter en lite för trevlig kväll kvällen innan. Somnolent kliver jag upp ur sängen och in i badrummet. Gör det jag ska. Traskar tillbaka till sovrummet och ska börja klä på mig.

 Jag har en hörna på golvet vid min sida av sängen där jag har som ovana att slänga kläder innan läggdags. Trött som få börjar jag plocka bland högen. Hittar ett linne som jag ska rusta lite för att skaka det tillrätta. Samtidigt hör jag något trilla ner på golvet och skakar vidare. Plötsligt börjar det där något röra på sig!!!

Dra mig baklänges men den lille rackaren hade gosat in sig riktigt ordentligt i mitt linne. Den försvann lika kvickt som den dök upp, så det var inga större problem. Men dock!

Framåt kvällen när jag skulle byta om till mina hemmashorts, även dessa låg i högen, händer det igen!!!!!!!


Det är precis som att det är mamma som har anlitat spindeln så att jag ska sluta kasta kläder på golvet bredvid sängen.


Jag avstår från lägga upp bilder på den av respekt till de många spindelfobiker som jag faktiskt vet läser detta.

Tack för mig! Ha en fin onsdag.

Oväntat ledig och vilket öde!

Hej!

Vilken dag. För ett tag sen kikade jag i kalendern och såg att jag skulle jobba på lördagen. Tog för givet att jag även skulle jobba ikväll. Men insåg igår att gårdagens arbetspass bara var ett övertidspass vilket gav mig en ledig söndag sådär pang på rödbetan.

Skönt, tänker vissa. Otur, tänker jag.

Morgonen började med att Leia hade uppvisning med minimusikalskolan. Som jag skrev igår gjorde de en liten uppsättning av "De 101 dalmatinerna". De var så söta allihopa i sina diverse prickiga kläder. Men det var minsann ett gäng riktigt blyga tre-fyraåringar. Det är tur man älskar dem för någon karriär inom teatervärlden tvivlar jag på. Som det såg idag, alltså. De är ju rätt små så det finns säkert mycket dolda talanger inom dem.
Fantastiskt gulliga var de åtminstone. Och väldigt duktiga trots blygheten.

Bilder finns längre ner i flödet.

Efter det tänkte jag ju att jag skulle jobba, men så blev det alltså inte. Vi tog en brunch med min bror och hans lilla familj på ett litet hak uppe i stan. Och det är där det händer. Oturen.
På väg från bilen till fiket ska jag ta upp telefonen för att ringa brorsan. Den glider lite i handen. Ni vet, sådär som telefoner ibland gör när man manövrerar dem med en hand medan den andra handen är upptagen av, i detta fall, putta på en vagn. Jag känner ändå att jag har lite kontroll.

Det blir lite som en lek mellan mig och telefonen. Som en förförisk dans. Hur kommer den allt sluta?Telefonen glider, jag återfår kontrollen. Jag fortsätter att leta fram numret och den jäkeln tappar balansen igen. Men jag är kvick och lyckas fånga. Den slinker ändå ut ur handen. Jag sänker näven och fångar den. Igen. Närmar oss marken. Ska lyfta men får fel grepp och den trillar. Den liksom glider ut ur tassen på mig. Allt skedde så långsamt och under väldigt kontrollerade former. Jag såg den falla. Den landade på "ryggen" med skyddslocket på. Det vecklades inte ens upp. Ändå går glaset sönder.
Min första tanke: Äsch, krossat glas har man haft förut.
Min andra tanke. Skit också! Touchen fungerar inte!!!

Bara så. Kaputt. Väck. Död. Finns inte. Men den är på. Jag ser aviseringar. Jag ser uppdateringar. Jag ser sms. Jag ser när det ringer. Men kan inte göra något. Alls.

Så.Jävla.Frustrerande.

Jag blir faktiskt ganska ledsen. Och bitter. Egentligen är det väldigt sjukt att man idag kan reagera så över en telefon. Men där finns ju allt. Nåja, hur som helst så var det riktigt störigt.

Jag var så frustrerad att jag åkte hem efter fikat, tog alla kvitton och gick iväg till närmsta återförsäljare för att lämna in den. Ville inte se den! Jag brydde mig inte ens om att alla foton kommer att försvinna. Sket i vilket.
Väl i butiken kommer jag och expediten fram till att det faktiskt lönar sig att jag förlänger abonnemanget och tar ut en helt ny, annan, telefon istället.
Så nu har jag en sprillans ny telefon.

Efter det var klockan rätt mycket och vi åt lite middag. Jag skulle ju ta den där löpturen någon gång för att se hur långt och länge jag sprang igår. Så jag gjorde det. Tänkte först en förmiddagsrunda men det blev alltså en kvällsrunda. Igen.

Nedan kan ni se resultatet. Det var en viss besvikelse, men det är inte mer än att göra om och göra bättre.

Imorgon väntar utbildning med jobbet.

Ha en fin söndagskväll. Min plötsligt lediga söndag blev rätt bra ändå.

Alltså världens sötaste dalmatin.

Resultatet efter min djävuldans med telefonen.

Hej å hå. 

Jag var helt övertygad om att det skulle ta 55 minuter. Nu blev jag lite tvångig på de där tre minuterna. Nästa gång blir rundan lite längre! Såhär kan man ju inte ha det!

                                   
                                     

Avslutar med en bild på Kungen.