God kväll fina folket!
Vet ni vad som hände mig idag? Ni som har hängt med sedan början har kanske förstått att det är viktigt för mig att försöka få ihop lite tid i vardagen för lite av varje. Inte minst träning.
Jag skippar träningen när jag jobbar kväll för då förlorar jag i princip all tid med familjen. Schemat på jobbet är utformat så att dagen efter att man jobbat kväll så börjar lite senare, men slutar även senare. Så jag är inte hemma förrän runt 18-tiden. De passen tränar jag inte heller. Av samma anledning.
Men det innebär också att jag måste klämma in träningen lite varstans under övriga dagar. Till historien hör att jag h.a.t.a.r eftermiddags- och kvällsträning. Tråkigt. För det blir många såna träningstillfällen över.
Som idag. Jag jobbade till klockan 16. Upp med barnen klockan 05 för att hinna till förskolan och allt det där. (Läs mer här) om du är nyfiken.
Kommer hem strax efter 16 och är redan rätt trött. Ska hämta föräldrarna från deras semester ca 16:30. De vill givetvis träffa barnen så vi åker och handlar lite mat och åker hem till oss för att äta och umgås lite.
Alla är ganska trötta av olika anledningar. Men vi har trevligt.
Föräldrarna går och barnen hoppar i badet. Tanken är att jag ska försöka trycka in en löptur efter badet och innan Sebbe går till jobbet ca 20:20.
Motivationen är inte superhög. Det erkänner jag. Den är direkt låg faktiskt. Nästan obefintlig.
Barnen plaskar och jag velar. Fram och tillbaka. Mycket ambivalens.
Sebbe tar över barnen och säger att jag ska gå. Usch. Klockan är lite innan 19.
Varit vaken sen 05. Haft en hel del att göra på jobbet. Varit igång hela tiden.
Jag byter om. Okej. Steg ett taget.
Jag går ner för trappan. Steg två.
Jag klär på mig skorna. Steg tre.
Jag ska sätta igång någon riktigt dunkande musik i hörlurarna. Inser att jag inte hittar mobilen. Kommer på att mamma hade den när vi beställde maten. Fan. Mamma har fått med sig den. Skit också!
Första tanken är att springa dit. Perfekt. Jag har ett mål.
De bor rätt nära så om jag hade sprungit dit direkt hade det tagit mig ca 12 minuter. Inte alls tillräckligt tyckte jag.
Jag tänkte att jag drygar ut rundan, på ett ungefär för jag skulle ju inte ha någon telefon med mig. Kommer till föräldrarna efter ca 40-45 minuter och ber pappa köra mig hem. Skitbra plan. Vattentät. Pappa visste bara inte om den.
Jag springer. Drygar ut. Tar en extra runda här. Svänger dit och tar en omväg där. Frågar någon efter tiden. Okej, 25 minuter. Kan lätt springa lite till. Flås flås flås.
Frågar en till. Perfekt 35 minute. Nu kan jag börja runda av. Kommer fram. Ca 43 minuter. Godkänt.
Ok. Tack mamma för telefonen var är pappa? Va??? Inte hemma??? Tagit bilen???
Nu hade jag ju ställt in mig mentalt på att bli körd så rent psykologiskt var det fullkomligt omöjligt för mig att springa hem. Trots att det är så nära. Har ni någon gång varit med om det? Att ni har ställt in er på något under en viss tid och kör satan under den tiden. Sen är det precis som att man blir förlamad eller helt retarderad och kan inte åstadkomma något mer.
Men i höstas tog jag ett beslut om att försöka ändra min livsstil och försöka få ordning på just sådana där mentala spärrar. Så det var bara att ta sig i kragen och röra på rumpan. Och det gick ju. Klart det gjorde.
Jag var uppe hos mamma i cirka 15 sekunder så det räknas knappt som en paus. Dessutom sprang jag upp för trappan där.
Så 55 minuter jogg. Måste vara rekord! Ganska fett faktiskt. Såhär i efterhand.
Men!! Detta är ju bara cirkatider. Och kilometrarna har jag ingen aning om. Så nu känner jag att jag måste göra om rundan imorgon för att göra den "på riktigt".
Ni vet. Så det räknas!
Nej usch.
Nu dusch sen ska jag pyssla ihop ett par hundöron och en svans till morgondagens uppvisning som Leia har med sin musikalskola.
De ska göra en egen produktion av "De 101 dalmatinerna". Ska bli så kul!
Tack och hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar