Den senaste veckan eller så har jag och Sebbe varit med om något helt nytt för oss som föräldrar. Det är både roligt och väldigt skrämmande på samma gång. Vi är väldigt glada och stolta, men också oroliga och ovetande kring hur vi ska hantera situationen. Det är nämligen så att vår lilla Leia inte är så himla liten längre utan hon har gått och skaffat sig kompisar på riktigt.
Hon och något äldre (1,5 år) grannflickan har blivit riktiga vänner här hemma. De ringer på hos varandra. De springer från ena huset till det andra. De hoppar på studsmattan. De pysslar med pärlor eller leker med lera. De är antingen väldigt närvarande eller väldigt frånvarande, för att då vara närvarande hos den andra.
De har väldigt livlig fantasi. Det är jätteroligt att se dem tillsammans. Grannflickan, vi kan kalla henne E, är ju som sagt lite äldre och det märker man på hennes sätt. Hon är så snäll mot Leia som fortfarande faktiskt bara är fyra år.
Exempel: De hoppade hopprep här ute för någon vecka sedan och Leia blev frustrerad för att det inte gick så bra för henne som det gjorde för E.
"Men Leia, du är ju bara fyra. Jag kunde inte heller hoppa hopprep såhär bra när jag var fyra. Man måste prova många gånger för att lyckas. Kom så ska jag visa dig, men bli inte ledsen. Du kommer lära dig"
Och så är det med allt. Jätteroligt att se, verkligen!
Så till dilemmat då.
Jag har ju inte kontroll över vad som händer hos E. Nu oroar jag mig verkligen inte för något superdramatiskt för det har jag svårt att tro. Men småsaker är också viktiga att oroa sig för.
För någon kväll sedan när jag skulle hämta Leia för kvällen fann jag båda tjejerna i soffan med en jätteskål godis. Det är även denna duon som givit Leia en ny frisyr. Igår när jag kom hem från jobbet sprang de över till E ett par gånger för att äta kakor.
Ni som känner mig privat vet att jag försöker hålla lite gränser vad gäller godis/kakor/saft/snacks etc här hemma. Alla gör ju precis som de vill i sina familjer och jag ser ingen anledning att tycka att det ena sättet är bättre än det andra. Så är det nämligen sällan enligt min mening.
Någon sätter högre värdering på vissa saker medan en annan sätter större värdering på något annat. Och jag kan inte betona starkt nog att det är H.E.L.T. O.K.E.J!
Frågan är bara hur man hanterar situationer då dessa värderingar går emot varandra.
I grannfamiljen verkar godis/kakor/snacks vara något som inte är lika begränsat som här hemma. Men det verkar också vara så att familjen har en förmåga att låta dessa godsaker stå i skålar utan att tömma skålarna på en timme eller två. Här hemma fungerar ju inte det, det har jag ju redan konstaterat i ett par tidigare inlägg.
Dessvärre verkar det som att lilla Leia har ärvt aptitgenen från sina föräldrar och som obevandrad fyraåring förstår hon inte riktigt vilka gränser man i regel bör ha när det kommer till att inte äta allt. Har hon då redan uppfattningen att det är lite förbjudet så blir det självklart extra spännande när grannen har det liggandes helt öppet hemma.
Det gör ont i min själ att jag ens ser detta som ett problem men jag måste erkänna att jag gör det. Jag älskar den lilla flickan mer än livet självt och hade jag kunnat så hade jag givit henne allt hon någonsin bara pekar på. Jag vill inget annat än att hon ska vara lycklig för hon förtjänar den största lycka man kan få.
Det är mitt och Sebbes ansvar att se till att hon har goda förutsättningar för bra vanor i livet och min åsikt är att hon faktiskt bör gränsas i att äta för mycket. I synnerhet med sådan orättvis genetik. (Nej hon svälter inte och jag utövar inga olämpliga dieter, vill bara förtydliga detta)
Jag lägger väldigt mycket fokus i hennes uppfostran på att alla människor har samma värde oavsett hur man ser ut och vad man är för en typ. Jag berättar för henne varje kväll innan läggdags att hon är bra och tillräcklig precis som hon är. Att hon är klok och smart och vacker och att ingen annan ska våga försöka övertala henne till något annat.
Jag har alltid vetat att den tiden kommer att komma. Att hon ska börja släppa oss mer och mer för att gå mer åt eget håll. Men hur gör man. Det är bara små proportioner i nuläget. Nu är det en skål med godis och en burk med kakor. Men vad kommer sen?
Jag är medveten om att det inte finns några lätta svar. Eller rätt och fel. Och att man gör det som känns bäst just i ens egen familj. Men alltså, det skrämmer mig när jag tänker en extra gång på vilket ansvar jag har vilandes i mina händer. Hur mycket jag och Sebbe verkligen behöver anstränga oss för att den där godisskålen och kakburken inte så småningom byts ut mot ruinerande narkotika. Eller alldeles hemska tragedier som jag inte ens vågar tänka på,
Min fina tjej. Så vacker och oskyldig. Må livet bespara dig tunga tragedier och bara överösa dig och din bror med lycka, styrka och glädje!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar