Det utlovade beskedet.

God kväll fina läsare!

Jag har fått påminnelser från några av er som läser att jag ju skulle skriva om det där jobbiga beskedet som jag berättade om (HÄR).

Och det har jag ju ämnat att göra, men bara inte riktigt vetat hur jag ska formulera det. Nu känns det dessutom så överspelat. Men jag vill berätta ändå för det var tungt för mig.

För en vecka sedan eller så ringer Sebbe mig när jag är på jobbet. Jag har en liten stund över så vi pratar lite. Samtalet flyter på bra men sen berättar han att vår närmsta granne hade haffat honom vid gatan och berättat att vi har en ovälkommen hyresgäst hemma. Det har hänt innan att han har sagt så. Då gällde det ett par ungdomar som hade klättrat upp på taket av huset och vistats där. Harmlöst, men ändå! (Åtkomsten är borttagen för att kunna klättra upp där nu, bara så att ni vet)

Jag blev lite nervös att det var samma sak men det visade sig sen att det skulle bli lite jobbigare.

Det var nämligen så att en fiskmås hade gjort sig ett litet bo uppe på vårt tak. I ett litet hörn. Och där satt hon. Helt oskyldigt och ruvade på sina blivande små bebisar. Så fint.

Vi ringde försäkringsbolaget som inte ser fiskmåsar som något direkt skadedjur och försäkringen täcker inte bortforsling av Mesen&Co.
Vi ringde Anticimex som skulle ha en faslig massa pengar för att göra något som vi själv skulle kunna göra. Om vi hade varit samvetslösa!

Vi insåg ju, där och då, att vi skulle bli tvungna att avhysa familjen själv. Och innan ni dömer så är det så att deras avföring fräter på vårt papptak, vilket skulle kunna orsaka större problem för oss i längden. Dessutom är det tydligen så att fåglar gärna sätter bo på samma ställe kommande år.

Vi drog oss för att utföra detta hemska! Vi avvaktade. Kanske imorgon, sa vi. Eller nästa gång vi är lediga. Eller när vi kan få barnvakt. Eller när... En himla massa ursäkter.
Ingen av oss var speciellt sugen på att klättra upp på taket och eliminera lilla boet med äggen i.

Detta var verkligen skitjobbigt för mig. Jag mådde inte alls bra över tanken att beröva den stackars Mesen hennes ägg. Jag vände mig till olika "fågelkännare". Alltså inte professionellt utan mer inom bekantskapen. Vem kan tänkas veta något om detta. Det återkommande svaret jag fick var att det inte fanns något annat alternativ än att förstöra det. Mamman hade visst inte velat ruva på äggen om de blir flyttade. Är det så verkligen??

Den dagen jag kom hem efter milen, timmesjoggen och ambulansutryckningen möttes jag av en Sebbe som viskade lite nätt i mitt öra att "problemet på taket" är över.
Han hade alltså gått upp där själv och .... agerat.

Jag sköljdes över av en mängd olika känslor. Jag var så stolt över löprundan. Jag var trött efter jobbet och löprundan. Jag var lite överväldigad. Jag var alldeles lycklig och sprudlande över människors fina ageranden när någon oskyldig slår sig. Jag var förväntansfull över att få komma hem till min familj som jag inte träffat på hela dagen. Ja, känslorna var många men glada.
Sen kom chocken. Jag blev genuint ledsen. Nästan lite handlingsförlamad. Äggen hade förstörts och fågelungarna likaså. Mamman hade varit fly förbannad och bara flugit och flaxat ovanför Sebbes huvud. Så hemskt. Så himla fruktansvärt.
Jag har fortfarande inte lyckats komma över det.

Det är egentligen ganska intressant. Några dagar innan det hände hade jag pratat med kollegor på jobbet om detta. Hur jobbigt jag tyckte att det var och hur dåligt jag mådde över det. Hur jag verkligen blev påverkad av hela situationen.

Då svarar en kollega tillika vän såhär:
- Men Sheima, varför känner du så? Du åt ju ägg till frukost. Var tror du att de äggen kommer ifrån?

SEN, mina vänner, har det satts igång en ordentlig, djävla, tankespiral i huvudet på mig.

Jag håller där.

Kommentarer?? Lämna gärna några.