Oväntat ledig och vilket öde!

Hej!

Vilken dag. För ett tag sen kikade jag i kalendern och såg att jag skulle jobba på lördagen. Tog för givet att jag även skulle jobba ikväll. Men insåg igår att gårdagens arbetspass bara var ett övertidspass vilket gav mig en ledig söndag sådär pang på rödbetan.

Skönt, tänker vissa. Otur, tänker jag.

Morgonen började med att Leia hade uppvisning med minimusikalskolan. Som jag skrev igår gjorde de en liten uppsättning av "De 101 dalmatinerna". De var så söta allihopa i sina diverse prickiga kläder. Men det var minsann ett gäng riktigt blyga tre-fyraåringar. Det är tur man älskar dem för någon karriär inom teatervärlden tvivlar jag på. Som det såg idag, alltså. De är ju rätt små så det finns säkert mycket dolda talanger inom dem.
Fantastiskt gulliga var de åtminstone. Och väldigt duktiga trots blygheten.

Bilder finns längre ner i flödet.

Efter det tänkte jag ju att jag skulle jobba, men så blev det alltså inte. Vi tog en brunch med min bror och hans lilla familj på ett litet hak uppe i stan. Och det är där det händer. Oturen.
På väg från bilen till fiket ska jag ta upp telefonen för att ringa brorsan. Den glider lite i handen. Ni vet, sådär som telefoner ibland gör när man manövrerar dem med en hand medan den andra handen är upptagen av, i detta fall, putta på en vagn. Jag känner ändå att jag har lite kontroll.

Det blir lite som en lek mellan mig och telefonen. Som en förförisk dans. Hur kommer den allt sluta?Telefonen glider, jag återfår kontrollen. Jag fortsätter att leta fram numret och den jäkeln tappar balansen igen. Men jag är kvick och lyckas fånga. Den slinker ändå ut ur handen. Jag sänker näven och fångar den. Igen. Närmar oss marken. Ska lyfta men får fel grepp och den trillar. Den liksom glider ut ur tassen på mig. Allt skedde så långsamt och under väldigt kontrollerade former. Jag såg den falla. Den landade på "ryggen" med skyddslocket på. Det vecklades inte ens upp. Ändå går glaset sönder.
Min första tanke: Äsch, krossat glas har man haft förut.
Min andra tanke. Skit också! Touchen fungerar inte!!!

Bara så. Kaputt. Väck. Död. Finns inte. Men den är på. Jag ser aviseringar. Jag ser uppdateringar. Jag ser sms. Jag ser när det ringer. Men kan inte göra något. Alls.

Så.Jävla.Frustrerande.

Jag blir faktiskt ganska ledsen. Och bitter. Egentligen är det väldigt sjukt att man idag kan reagera så över en telefon. Men där finns ju allt. Nåja, hur som helst så var det riktigt störigt.

Jag var så frustrerad att jag åkte hem efter fikat, tog alla kvitton och gick iväg till närmsta återförsäljare för att lämna in den. Ville inte se den! Jag brydde mig inte ens om att alla foton kommer att försvinna. Sket i vilket.
Väl i butiken kommer jag och expediten fram till att det faktiskt lönar sig att jag förlänger abonnemanget och tar ut en helt ny, annan, telefon istället.
Så nu har jag en sprillans ny telefon.

Efter det var klockan rätt mycket och vi åt lite middag. Jag skulle ju ta den där löpturen någon gång för att se hur långt och länge jag sprang igår. Så jag gjorde det. Tänkte först en förmiddagsrunda men det blev alltså en kvällsrunda. Igen.

Nedan kan ni se resultatet. Det var en viss besvikelse, men det är inte mer än att göra om och göra bättre.

Imorgon väntar utbildning med jobbet.

Ha en fin söndagskväll. Min plötsligt lediga söndag blev rätt bra ändå.

Alltså världens sötaste dalmatin.

Resultatet efter min djävuldans med telefonen.

Hej å hå. 

Jag var helt övertygad om att det skulle ta 55 minuter. Nu blev jag lite tvångig på de där tre minuterna. Nästa gång blir rundan lite längre! Såhär kan man ju inte ha det!

                                   
                                     

Avslutar med en bild på Kungen.