Infektion.

Godkväll!

Jag vill börja med att lyfta alla fina mödrar där ute. De yngre, nyblivna och de äldre med vuxna barn. De som finns kvar vid liv och de som inte längre finns med oss.
Ni gör ett fantastiskt jobb, varenda en av er. Det finns så många mödrar där ute som jag tar efter och försöker inspireras och lära mig av. För att jag ska kunna vara den bästa mamman till mina två små. Inte minst inspireras jag av, och finner stor styrka hos min egen mamma. Som finns för mig och hela min familj i alla möjliga situationer. Natt som dag. I tjänst eller inte. I samma stad eller på annan ort. Till och med från andra sidan jorden har hon varit mitt stöd, min styrka och min förebild!

Stort grattis till alla mammor där ute!

Min fot då?
Jag tog väldigt väl hand om den i ett par dagar. Lade om den med omsorg. Betittade den ofta och vänligt. Rastade den med frisk luft. Utsatte inte den för onödiga trauman. Och det hade god effekt! Tills jag blev dum och ansvarslös igen och satte på mig varma, äckliga, gympadojjor och hade på jobbet.

Man kan säga att såret fick sin debut på måndagen. Symtomen uppstod på tisdagen. Infektionen var ett faktum på onsdagen. Kulmen nåddes på torsdagen. Allmäntillståndet var som värst på fredagen. Och min personliga gräns för hur mycket jag orkar överskreds på lördagen.

Jag hade feber varvat med frossa. Jag hade så ont i min hals så jag inte kunde äta eller dricka mer än absolut nödvändigt. Jag blev andfådd av varje steg jag tog. Jag kände mig trött och hängig. Alla dagar. Jag knaprade mina febernedsättande piller vilka maskerade symtomen. Som ju återkom när medicinen hade förlorat effekten.

På lördagsförmiddagen var jag på jobbet. Jag konstaterade rätt snabbt att jag skulle invänta kvällspersonalen som kom klockan 12 och därefter skulle jag lämna rapport till dessa och sen gå hem.
Men jag gick faktiskt inte hem. Jag gick till akutmottagningen. För jag orkade inte mer. Jag mådde så dåligt och så hade jag så ont. Och så hade jag katastroftankar i smyg där jag befarade att min fot skulle behöva amputeras. Jag blev ungefär tre år gammal igen. Kanske fyra. Jag ville ligga i min trygga säng med min trygga man och bli omfamnad och intalad att jag kommer få behålla min fot.

Jag fick komma till läkaren ganska direkt och han tittade skeptiskt på min fot och sa

- Jag ger dig ingen antibiotika för det där! Gapa stort och säg 'aaaa'.

Jag löd.
Han fortsatte:

- Jag ger dig antibiotika för det där istället! Du har ju halsfluss. Och det har absolut inget med foten att göra, det kan jag garantera dig.

Jaha? Jag som var helt övertygad om att det var foten som var boven i dramat. Men ack så fel jag hade. Jag fick antibiotikan och åkte motstridigt mot apoteket för att hämta ut den. Jag tillhör den grupp av personer som tycker att antibiotika är ett nödvändigt ont.

Jag fortsätter medicinera med mina paracetamoltabletter för feberns skull och tar min antibiotika enligt ordination. Det går fort för jag mår redan lite bättre, ett dygn senare. Men jag luras av mig själv för så fort jag får febernedsättande effekt tycker jag att jag är frisk som en nötkärna. Ungefär fyra timmar senare är jag inte lika kaxig längre. Så jag har lovat mig själv att bli frisk på riktigt denna gången. Vila ordentligt.

Idag skulle vi egentligen på grillfest hos en fin vän. Dit skulle två andra familjer också komma med sina barn. Jag avbokade det, även det motstridigt, för jag ville verkligen dit. Men det kändes inte snällt att vistas med smittsam infektion bland oskyldiga barn.

Vi åkte iväg ut på landet med ett par vänner som vill köpa hus och tittade på det istället. Inga barn inblandade där. Därefter åkte vi hem till mina föräldrar som bjöd på god middag. Mamma fick en fin bukett bestående av pionknoppar som alldeles säkert kommer att bli jättefina om någon dag.

Jag själv väcktes av en vacker bukett med orangea rosor som Leia själv hade valt i affären. Igår kväll berättade jag för henne att vi ska till mormor och morfar idag eftersom det är en speciell dag.
Då säger hon:

- Mamma, jag vet att det är mors dag. Jag har redan köpt en sak till dig men pappa gömde det i källaren och sa att jag inte fick berätta det så du får inte veta vad det där. Men det finns där nere och du ska få det imorgon.

Idag när jag vaknade mådde jag lite dåligt. Jag fick en liten sovmorgon. Sen fick jag blommorna. Sen tog Leia mig i handen och sa:

- Mamma, du är sjuk så jag ska hjälpa dig. Kom. Hon ledde mig in på toaletten, lyfte toalettlocket för att underlätta. Därefter klädde hon på mig ett par brallor och så ledde hon mig nedför trapporna så att jag inte skulle trilla av sjukdomen.

Så söt. Hon verkar inte veta att halsfluss inte förlamar en. Men det var himla fint gjort av henne!

Imorgon är jag hemma från jobb. För att friskna till.

Ha en fin kväll fina ni!

Mitt kladdiga, aldrig stillasittande, överaktiva, nyfikna bordssällskap.

Sebbe kombinerar utevistelse med spelande. Det bästa av två världar enligt honom själv.

Alltid när vi är hos mina föräldrar försvinner Leia iväg och så hittar man henne såhär. När jag frågar vad hon gör svarar hon alltid "Men mamma, jag jobbar"

Härmapan Ludde har också hög arbetsmoral. När arbetsplatsen blir ledig förstås. Annars riskerar han få stryk av chefen.

Jag fick möjlighet att vila en stund medan där fanns fler vuxna ögon som hade koll på barnen. Sebbe låg på soffan bredvid. 

Mammas pion(er) och en gåva från bror. 

Vi hann även med lite gung.