En sjuk vecka.

Godkväll.

Denna vecka har varit väldigt speciell.

I måndags insjuknade Sebbe i årets magsjuka. Han är väldigt känslig och drabbas nästan varje år. Blir alldeles utslagen och matt. Han är vanligtvis inte den som gnäller eller drabbas av "mancolds" eller dylikt så när han verkligen blir alldeles avtrubbad pga magsjuka kan man inte annat än att tycka synd.

Ludde var också lite kinkig i blöjan och jag skulle jobba kväll på tisdagen men var hemma med båda barnen för säkerhets skull. Sebbe hade ändå inte kunnat ta något större ansvar så det var lika bra.
Luddes blöja var falskt alarm så på onsdagen gick de båda på förskolan medan jag jobbade. Mamma tyckte in och lämnade lite senare och hämtade lite tidigare än planerat. Skönt för de små.

Jag då? Återigen var jag superkaxig.
 "nä jag drabbas aldrig av magsjuka"
"jag har varit magsjuk kanske fyra ggr i mitt liv"
"det är luuuugnt"

Ha! Ack så fel jag hade!!!

Igår kväll kände jag att magen inte riktigt ville samarbeta med mig. Men jag hade inga symtom. Dvs inga vattniga eliminationer så att säga.
Under natten vaknade jag kanske åtta gånger av magknip. Varje gång funderade jag på att ringa till jobbet och säga att jag inte kommer. Jag skulle jobba hela helgen. Inkluderat idag, fredag.

Jag vet att det inte är mitt ansvar eller problem med bemanningen på avdelningen. Jag vet att om jag är sjuk så ska jag tänka på mig själv. Så säger jag ju till alla andra.
Men det är nog fan ändå olustigt att ringa och sjukanmäla sig när man vet att två av de sjuksköterskor som jobbar på avdelningen är helt otillgängliga i helgen och den sista som finns kvar redan ska vara i tjänst i helgen.

Klockan ringer och jag stiger upp. Fortfarande kaxig och i tron om att jag aldrig drabbas av magsjuka. Jag cyklar iväg till jobbet, berättar att jag känner mig lite funky och ska se om jag får in någon ssk så att jag kan åka hem.
Alla håller sig på milslångt avstånd och det hela känns bara så befängt.

Första riktiga symtomet gör sig konstaterat och vi är alla eniga om att jag ska ta mitt pick och pack och cykla hem. Även chefen.
Det kändes skönt på ett sätt.

Jag hatar att vara borta från jobb och dylikt om det inte finns någon anledning. Jag är sjuk väldigt sällan och har alltid lyckats läsa barnens sjukdomar med Sebbe eller föräldrar så min sjukfrånvaro är minimal. Därför känns det så konstigt nu.

Hur som haver så la jag mig bums i sängen när jag kom hem och har väl hållt till där och på toaletten hela dagen medan Sebbe varit ute med barnen.
De mår än så länge bra och är helt sumtomfria. Hoppas de slipper!!!

Leia är så fin. Hon stängde dörren om mig och viskade lite lätt "mamma jag är där nere. Om du behöver något så säg till mig så kommer jag och hjälper dig. Nu stänger jag dörren så att du får vara ifred"

Åh!

Senare gosade vi lite i soffan allihopa. Då lutar hon sig mot mig och tittar på mig och säger "mamma, du ser ut som en riktig prinsessa idag. Du är så vacker. Bara för det ska jag måla en jättefin teckning till dig"

Hon har blivit så stor och säger dagligen så roliga saker. Jag är medveten om att hon inte är ensam som fyraåring om det, men när det är ens egen barn så blir man lite extra påverkad.

Nu hoppas jag på snabb tillfriskning. Det enda positiva med magsjuka är att det oftast är kortvarigt.

Ha en skön fredag och glöm inte att lämna ett litet spår.