Blev rädd för mig själv.

God dag kära läsare.

Tack för alla kommentarer på Luddes frilla.  Det verkar som att majoriteten är förtjust i lockarna men han är så fin så han går nog hem hos de flesta ändå.

Det går ju så fort har vi konstaterat, så innan jag vet ordet av så har jag möjlighet att fläta håret på honom igen.

I morse blev jag nästan lite rädd för mig själv och det känns tungt att skriva såhär offentligt om det men ni vet ju att jag står för att prata högt som saker som kanske känns obekväma för en del.

Jag skulle jobba idag. En morgontur. Sebbe hade jobbat natt och det innebär att jag måste vakna kl 5 för att hinna med förskolan och allt. Jag skulle dessutom in på övertid och det innebär inte bara extra övertidspengar utan även ett sommartillägg för oss sjuksköterskor. Mycket pengar alltså.

Vi har en dundergrej planerad nästa år så alla pengar är guld värda för tillfället.

Hur som helst. Klockan ringer och väcker mig men jag snoozar vidare. Allt är under kontroll. Tik tak. Jag börjar acceptera att det snart är dags att stiga upp.
Plötsligt hör jag Ludde i monitorn. Många varningsklockor ringer nu för det är ovanligt att han ens vaknar innan fem. Skulle han mot förmodan göra det så jollrar han mest. Eller skriker för att markera att han vill bli hämtad.
Men idag hörde jag honom säga:
Mamma. Mamma. MAMMA!

Det är första gången som han medvetet kallar efter mig. Han säger ju mamma hela tiden och fattar att det är jag och så. Men aldrig på det här sättet. Aldrig från sängen för att hämta mig.

Jag traskar dit och ser honom peka på sitt ansikte och sin pyjamas.  Han såg så förvånad och rädd ut.  En sån hjälplös liten själ. Han hade kräkts över sig.

Det var som en blixt från en klar himmel för vi har inte märkt något som helst symtom på att det är något på gång.

Jag tar upp honom, ställer honom i duschen och börjar duscha av honom.

Han är feberfri, pigg som en liten lärka och beter sig alldeles normalt.

Och nu. Nu ska jag erkänna för er att min första tanke var "äch detta är ju inget. Vi kör till förskolan som vanligt."

Jag klär på honom. Borstar tänderna och allt det där. Lägger honom i min säng så länge för att förbereda inför tvätten. Han kommer inte till mig utan ligger kvar.  Jag tittar till honom och ser att han ser lite hängig ut. Men dum som jag är tänker jag ändå att vi kan köra till förskola och jobb. De får väl ringa om det är något.

"Det står mycket pengar på spel idag" minns jag att jag tänkte.

Och

"Vad ska folk säga på jobbet? Jag var ju sjuk i halsfluss och borta för bara någon vecka sedan. Nej vi kör."

Medan jag plockar med tvätten på toaletten kommer en trött liten grabb och lägger sig på badrumsgolvet och säger "mamma mamma". Han tittar lite ledset på mig.

Där någonstans insåg jag att jag måste bli hemma.  Men känslor av besvikelse och förlust infann sig under några moment innan jag skakade bort dem och skärpte mig.

Jag ringde förskola och jobb och det var inga som helst konstiga reaktioner. Varför skulle det bli? Så dum tanke egentligen.

Jag bäddade ner honom i sängen och la mig bredvid.

Nu med facit i hand är det tur att vi blev hemma för han kräktes snart ännu mer. Nu har kräket dock bytts ut mot nummer två.

Efter tusen högar tvätt la vi oss nere i soffan och somnade gott båda två i cirka två timmar. Sedan dess har han varit sig själv. Både äter och dricker och leker och sjunger och dansar och hoppar och så vidare.

Vi blir såklart hemma imorgon också men det värsta har absolut blivit bättre.

Min fina kille. Att jag ens övervägde att lämna honom. Usch för mig! Usch!! Jag skäms!

Ha en fin torsdag.

En slagen hjälte.

pigg och glad efter supertuppluren. Varje gång han får mellis i näven sätter han sig i den solstolen och äter. Som en riktig livsnjutare.