LivsSheimat: Så trött på det nu.

Hej alla läsare.

Det var varit tomt på uppdatering från min sida på ett tag och det finns egentligen ingen annan anledning till det än att jag har varit så trött.
Att vara mamma, fru, heltidsarbetande och försöka få till en någon sånär anständig social tillvaro är jobbigare än man tror. I synnerhet när LivetPåRiktigt knackar på dörren och hälsar på med sjukdomar och stress.

Först var det foten som var infekterad. Därefter kom halsflussen. Allmäntillståndet låg på minus tio på en skala mellan 1-10. Under min antibiotikakur blev jag antibiotikatrött och hängig. Sen begick jag det klassiska antibiotikamisstaget - att inte äta färdigt kuren. Så dumt egentligen för det är typ det första man lär sig på sjuksköterskeutbildningen. "Ät upp hela antibiotikakuren annars får kroppen inte en chans att jobba bort infektionen".

Jag mådde bra och var frisk under ett par dagar. Då började jag träna lite sakta men säkert igen. Kroppen reagerade men trötthet även på detta. Och sen då?

Boom, nästa halsvirus kom som ett brev på posten. Och så börjar vi om på ruta ett. Denna gång var det "bara" ett virus så jag slapp antibiotikan som tur är.
Idag, ungefär en vecka senare, är första dagen som jag kan svälja utan att ha en känsla av att jag har en igelkott nertryckt i svalget. Skönt.
Men jag är fortfarande slemmig och äcklig. Urk.

Positivt är dock att jag har varit ledig i ett par dagar nu. Det innebär en massa umgänge med barnen. De är så roliga mina små troll. Ganska jobbiga och intensiva dock. Inte att förglömma livsfarlige Ludde. Men det är mysigt att hänga med dem ändå.

Lekplatshäng för några dagar sedan.

Lägg till bildtext

Ytterligare lekplatshäng en annan dag. Mycket lekplatser.

Världens finaste Ludde. Han är så rolig. Jag lär honom att man ska sitta ner när man äter. Här var vi ute på en lekplats och han fick en banan. Självmant hittade han ett ställe att sätta sig på innan han började äta den. De är duktiga, de små.

Ludde har fattat tycke för Leias gamla dockvagn. Hon har lekt med den i perioder men precis innan Ludde upptäckte den var den inte så intressant för henne. Ni kan gissa att hon plötsligt började älska sin rosa dockvagn som hon fick av sin farmor när hon var ett (!!).
Som de har bråkat över denna vagn. Herregud. Det finns andra dockvagnar här hemma men ingen är av samma intresse.

Ludde går helst ingenstans utan den. Fram och tillbaka här hemma. Ut i trädgården. Ut på promenader. Jag har till och med fått packa ner den i bilen när vi har åkt iväg för han har promenerat med den till parkeringen.

Leia tycker det är jobbigt för hon vill ju ha sin docka i den. Men hon har vuxit ur dockvagnen nu. Hon måste böja sig framåt för att putta på den. Så hon har blivit lovad en ny av sina morföräldrar. Vi kommer till det. Men hon har varit ganska innovativ i sitt sätt att transportera sin docka på ändå.

En promenad med dockan i "bärselen" och dockvagnen såklart.

När de bråkar om vagnen brukar de ibland lösa problemet såhär.

För ett par dagar sen skulle jag och barnen träffa en av mina vänner i stan. En promenad på cirka fem kilometer. Innan vi går gömmer jag strategiskt undan den berömda dockvagnen för att slippa Luddes skrik när vi väl ska gå. Jag kände mig så smart! Nu hade jag överlistat honom. Ha!

Packar ihop allting, klär på oss, stressar lite för att hinna och inte glömma något, and off we went.

Plötsligt är Ludde borta. Fan. Han var här nyss. Har han smitit ut? Snabbt ut och kolla. Nope. Ingen Ludde ute. Var fan är han?

Sen hör jag något. Lite skrammel och lite prassel. Något slängs iväg och något större välts ner.
Sen kommer han. Från vardagsrummets ena leksakshörna, puttandes på den andra dockvagnen. Den som inte alls har varit rolig att leka med.

Jag orkade inte med en massa skrik och bråk så jag tillät att han tog sig en dockvagnspromenad. Han orkade i ungefär en kilometer sen började han bli sådär farlig igen. Svängde av mot cykelvägar. Helt ohämmat. Antydde att han var sugen på att gå ner på gatan också. Tjoff sa det och så åkte han ner i sin egen vagn, den stora, den riktiga. Inte helt bekymmersfritt dock och jag kände mig som ett monster när jag spände fast en stel och skrikandes pojke. Han tjöt som en stucken gris! Men säkerheten går först minsann.

Leia var duktig. Hon stannade så fort jag var tvungen att omdirigera Ludde till trottoaren. Hon höll sig en bit från kanten till gatan och höll sig hela tiden på nära avstånd till mig. Och så orkade hon gå nästan hela vägen till min vän. Duktig tjej!

Vi hade en mysig dag på lekplatsen och fikade precis när Ludde sov sin lunchnap. Det gäller att tajma!

Medan Ludde försökte roffa åt sig anda barns cyklar och vagnar passade jag och Leia på att gunga. Tur jag hade en vän som kunde hålla ett öga på honom.

Igår skulle jag och barnen åka med mormor till Toys R Us för att köpa en ny dockvagn till Leia. Hon fick en spargris av min vän för ett par år sen och den har fyllts på flitigt. Igår var det äntligen dags att öppna den, räkna pengar, ta med dem till affären så att hon kunde få välja vad som helst.
Hon var rätt otålig vid räkningen. Hon tyckte det var tråkigt sa hon. Men vi räknade ihop att det var drygt 600 kr i burken. Sen for vi iväg till butiken.

Hon hittade sig en jättefin Brio-dockvagn. Som på riktigt fast i mindre skala. Som de hittar på nuförtiden. För sina egna pengar gick hon och letade i gångarna i affären. Till min förvåning stannade hon vid hyllan med böcker och valde böcker för pengarna. Helt på eget initiativ. Rätt kul att se ändå. Det blev pengar över och hon köpte vattenflaskor till sig själv och Ludde som de ska ha på förskolan och ett badkar till dockan fick följa med hem.

När vi betalade pengar i kassan skulle tjejerna där räkna alla pengar manuellt. Finns det inga maskiner för det? En bitter och tradig gammal tant bakom oss i kön sa lite tyst till tjejerna i kassan "är det inte banken som ska göra sådär så att man kommer till affären med sedlar istället?". Sen tittade hon lite surt på och log skevt.
Jag kunde inte hålla mig så jag svarade lite fräckt "Banken kan absolut räkna pengarna men för min dotter blev det roligare såhär. Och det är viktigast".

Jag ljög lite för Leia tyckte inte alls att det var kul med räkningen av pengarna och hon blev rätt ledsen när hon såg att det bara fanns ynka åtta kronor kvar i lilla burken. Men det behöver inte tanten veta. Usch för surt folk.