Att vara yrkesskadad.

Tänkte berätta en rolig grej som hände mig igår.
Jag jobbar ju som bekant på en psykosavdelning som sjuksköterska. Av förklarliga skäl väljer jag att inte skriva några specifika detaljer om arbetet i sig men detta måste jag få berätta för jag kände mig så löjlig.
Jag skulle åka taxi en lång sträcka i tjänsten. Jag hade varit och jobbat innan resan så jag var tvungen att gå ner i omklädningsrummet och byta om. Hänger jackan runt armen för det var ganska varmt. Tryckte ner halsduken i ärmen på jackan. Viktig detalj.
Väl i taxin undrar chaffisen om jag planerar att åka tillbaka efter att ha uträttat det ärendet jag skulle.
"ja" svarar jag då och undrar lite hur han tänkte. Jag tillade lite skämtsamt
"du tror väl inte att jag planerar att stå vara kvar ända där borta hela dagen?! He.. He.. H.."
Lite stelt var det, men han förstod att jag ville hem.
"vad trevligt att jag ska få köra dig hela vägen hem sen igen. Det händer inte varje dag att jag får så trevliga kunder som jag ska köra tur och retur. Hö... Hö...h"
Även detta blev ganska stelt.
Resan satte igång. Den varvades med kallprat och tystnad.
Någon gång under resan skickade jag ett sms till Sebbe där jag tyckte att det kändes olustigt och att om jag inte kommer hem som planerat så är jag död. Då måste de leta efter mig mellan [punkt A och punkt B].

Fick lite otäcka vibbar. Ganska obefogat egentligen, nu när jag tänker efter såhär i efterhand.
Efter ca en timme är vi framme och jag ska uträtta mitt ärende. Tanken är att han ska vänta kvar i bilen på parkeringen.
Jag öppnar dörren och kliver ut med ena benet, hejdar mig och vänder mig om för att ta min väska.
Här rycker min paranoia in.
Jag tänker först och främst på mammas gyllene regel; lämna ALDRIG väskan ur sikte.
Min andra tanke var:
"måste ha med väskan annars tar han min plånbok, kollar upp mina uppgifter och tar reda på var jag bor och kommer och styckmördar mig en dag".

Kände mig lite smart när jag listade ut hans lilla plan.
Med kaxiga och bestämda steg gick jag tillbaka till bilen efter ärendet. Kände mig nöjd som få. Tills jag satte mig i bilen och upptäckte att jag lämnade jackan!
Min första tanke: DNA!

Jag ruskade av mig den tanken och fick insikt i att den var lite tramsig.
Även hemresan bestod av kallprat. Mycket om hus. Han nämnde vid ett tillfälle
"jag antar att du har barn så jag misstänker att du bor i hus".
Jag minns att jag tänkte "jag har inte nämnt NÅGOT om min familjekonstellation.. Varför pratar han om detta?!?!"

Vi åker vidare. Kallpratar lite till. Ganska jobbigt, även för mig som hatar när tystnad råder.

När vi kommer fram ler han åt mig och tackar mig för sällskapet. Han avrundar med att säga något i stil med
"lycka till med allt som komma skall".

Jag rös.

Han åkte iväg och jag gick till cykeln. Skulle klä på mig jackan och halsduken för nu började det bli kyligt igen. Jackan åker på och det slår mig att halsduken inte finns intryckt i ärmen. Jag VET att den inte fanns kvar i baksätet i taxibilen. Jag sprang ner i omklädningsrummet för att förhoppningsvis hitta den där.
Om det var Så kallt att jag tvunget skulle ha halsduken?  Nej, inte alls. Jag var bara hemskt misstänksam mot chaffisen att han skulle ha tagit halsduken med sig hem, till sitt lilla hemmalabb, där han tar olika tester på sina olika offer, som han sen inte kan släppa, som han söker upp när vederbörande är ensam, och styckmördar.

Någonstans fattar jag ju att detta är väldigt långsökt men det är Dexters fel att jag tänker så. Och jobbets fel.

Ni kan ana min lättnad när jag kom till jobbet idag och såg halsduken uppe på avdelningen.
Som jag pustade ut!

Haha.