Det är svårt.

God morgon på er!

Idag tänkte jag ta upp ett svårt ämne. Lite djupare. En svaghet jag har. Som jag fruktar varje dag. Och troligtvis kommer göra resten av mitt liv.
Nämligen det heltidsjobb som är Föräldraskap.

Det jag tänker skriva om tänker jag på dagligen, hela tiden och allt jag gör präglas av det. Alla situationer, alla beslut, alla val och all planering. Ursprungligen hade jag inte tänk att skriva om det såhär tidigt men sen hände något som satte tankarna i höghastighet där uppe.

För några dagar sen skulle jag ta en bild med min mobiltelefon på barnen. För att fånga upp vardagen som gärna annars bara flyger förbi utan att man hinner blinka två gånger. De är vana vid det nu, ungarna. Och det glädjer mig för då har jag större möjlighet att föreviga fina foton på dem.
Så jag tar fram telefonen och säger åt Leia att titta in i kameran för att jag vill ta en bild. Det hon gör då är att klättra upp på soffbordet, sätta sig i en halvliggande ställning, vrida på kroppen på ett vis så att ändan hamnar i fokus och stödjer huvudet på sned under sina händer medan den ena armbågen vilar mot bordet. Det såg onekligen väldigt vuxet ut.
Jag frågar henne odramatiskt varför hon lägger sig sådär tokigt varpå hon svarar att hon har sett kvinnor göra sådär. Min första tanke var "Var fan då?!?!?!?"

Egentligen är det inte själva imitationen som gör mig så förskräckt. Tvärtom är jag glad över att hennes utveckling är normal och hon som den fyraåring hon är faktiskt tar efter vad hon ser. Det är vad hon imiterar som skrämmer mig lite. När i helvete har hon sett kvinnor som halvligger med ändan i vädret och poserar framför kameror? Jag försöker verkligen rannsaka allt vi har gjort, tittat på, bläddrat i, lekt och så vidare. Bevisligen har hon ju sett det, det säger sig självt. Men det är skrämmande hur sådana bilder smyger sig på en utan att man märker av det.

Nu kunde det givetvis ha varit flerfaldigt gånger värre. Det köper jag. Men det är den stora helheten som är lite jobbig. Hon befinner sig i en fruktansvärt skör ålder nu. Enormt formbar är hon. Och som jag nämnt tidigare är det min och Sebbes uppgift att se till att det blir något bra av henne. Mitt stora mål med föräldraskapet är att mina barn ska känna sig trygga, vara självständiga och säkra på att de får göra och bli precis vad de vill utan att hysa en uns av rädsla över att berätta det för oss. Ja, förutom att de blir exempelvis anhängare till SD eller typ seriemördare. Då hade jag faktiskt blivit lite besviken och känt att jag har misslyckats (min förkärlek till Dexter till trots).

Hon är i den åldern där någon kan viska de värsta orden man kan till ett litet barn. "Det här är vår lilla hemlighet, det här ska du inte berätta för någon". Uuuuu jag ryser bara på tanken.
Eller då någon påpekar "ät inte så mycket för då kan man bli tjock". Ni skulle bara våga säga så framför henne!!!
Eller "Du måste äta fint, du är en flicka och flickor kan inte kladda sådär". Eh, nej. BARN kladdar.

Sånt där kan störa mig så mycket även om jag inte är den mest politiskt korrekta personen som vandrar på jorden. Jag ogillar t.ex begreppet "hen". Men det känns så onödigt att plantera in sådana värderingar i ett barn som är fullt av möjligheter att lämna goda förutsättningar för en lite bättre värld. Jag tror verkligen på det där med att ansvaret för vår planet sekundärt ligger hos våra barn. Men just nu är det VÅRT ansvar. De vuxnas.
Vi ska se till att barnen fylls med kärlek. Med självkänsla. Med neutrala åsikter tills de är gamla nog att skaffa egna, välgrundade och befogade sådana.

Den där bilden som Leia imiterade är inte så skräckinjagande i sig. Den fick mig bara att tänka på att de "färdigprintade" värderingarna redan finns där. Och smyger sig på oss utan att vi vet om det. Även om jag inte motsätter mig alla så är det tråkigt för jag tycker att hon ska få välja själv. Vill hon ligga och posera framför kameran för att hon trivs med sig själv så ska hon få göra det. Men inte när hon är fyra år. Inte när hon inte vet vad det innebär. Inte utan att ha fått möjligheten att välja det själv. Inte för att hon har sett att någon annan gör det.

Det är det som är poängen med inlägget. Att uppmärksamma det faktum att vi föräldrar MÅSTE vara försiktiga med vad våra barn utsätts för. Det ligger i VÅRA händer och ingen annans. Vi kan inte bara befinna oss i periferin och hoppas på att det blir något gott av barnen och om 20 år tycka att det känns konstigt att det blev som det blev. Vi måste engagera oss i barnen. Älska dem. Ge dem den uppmärksamhet de behöver. Gränsa dem så att de lär sig. Förbjuda dem det som förbjudas skall och tillåta dem vad som tillåtas bör. Alla familjer väljer ju självklart hur de vill leva sitt liv och helt ärligt bryr jag mig inte om vad som sätter normen hos alla andra, så länge de värderingar som växer med barnen är begrundade och går att argumentera för.

På ett eller annat sätt har vi varit väldigt delaktiga i att frambringa barnen till liv. Vi har aktivt gjort valet att öka världsbefolkningen. Det är vi själv som är orsaken till de finns här. Livs levande. Med obegränsade möjligheter inför framtiden. Då är det tamigfan vi som ska se till att det blir något bra av dem.

Notera att jag inte är perfekt, jävligt långt ifrån faktiskt.

Med det sagt önskar jag er en fin söndag.