Att behöva planera hela livet.

Varning för känslostorm!

Det är semester. Ledighet råder. Åtminstone från den betalda arbetsplatsen. Småfolket här hemma ser till att man får jobba dubbelt så hårt ändå.

Vardagsrutiner rubbas. Fler sociala tillställningar äger rum. Senare kvällar. Mysigare dagar. 

Överlag är det skönt. Underbart till och med. 

Men jag kan inte låta bli att vara kluven i hur jag faktiskt känner inför detta. 

Ni som har hängt med ett tag här nu vet om att jag daligen kämpar med mina tankar och känslor kring mitt förhållande till kost och motion. Framförallt kosten.

Det präglar hela min dag. Alla dagar.

Jag försöker gå ner i vikt. Jag går ner i vikt. Sakta. Väldigt sakta även. Ibland inte alls. Men det bekommer inte mig så mycket idag, som det gjorde för ett år sedan. Herregud vilken skillnad jag har märkt på mig själv.

Och det har inte alls att göra med vikten i sig. Alltså siffran. Det har mer att göra med helheten. Acceptansen. 

Jag skiter fullständigt i hur fort det går för mig att gå ner i vikt. Jag har överhuvudtaget inte bråttom. Jag känner ingen som helst stress i att jag behöver gå ner x antal kg innan en viss tid. 

Det gjorde jag alltid förr. 

"till sommaren vill jag ha gått ner x kg."

"På halloween hade det varit bra om jag gått ner dessa kg"

"När det är julafton vill jag kunna ha den här klänningen"

Och så vidare. 

Nu skiter jag blankt i det. Verkligen. 

Istället försöker jag uppnå en livsstil som är hållbar i längden. Hela livet. Jag ska leva många år till tänkte jag. Då vill jag leva dem på så sätt där jag känner att jag kan hålla mig till det jag bestämt mig. 

Det är därför jag inte utesluter något. För att jag inte vill. Jag vill inte vara utan godis för alltid. Eller kakor. Eller läsk. Eller bröd. Eller ja. Ni fattar.

Det är onsdag kväll nu. När jag sitter jag skriver detta. Ni kommer få tillgång till texten lite senare. 

Imorgon är vi bjudna på kalas. Torsdag eftermiddag. För mig betyder detta att jag får välja mellan lite olika alternativ.

1. Skit i allt just den dagen. Ät ohämmat och börja om på fredag.

2. Skit i att åka på kalaset. Det blir för svårt att stå emot frestelser.

3. Försök att göra det bästa av situationen. Planera!

Alternativ 1 brukar fortfarande hälsa på hos mig ibland. Hur mycket jag än försöker arbeta bort den tanken så infaller den ändå. Och det är OK. Det har jag lärt mig nu.

Men inte varje dag. Inte hela veckan. 

I detta fall är det inte aktuellt då jag redan haft en sån dag nyligen. Det får inte gå för ofta mellan dessa dagar för då hamnar jag tillbaka på ruta ett igen. Och det vill jag inte.

Jag tycker också att det är orättvist att stanna hemma bara för att jag råkar ha detta problemet. Orättvist både för mig och barnen.

Alternativ 3 får det alltså bli.

En inblick i hur det kan se ut kan ni se här;

Jag hör av mig till värdinnan för att förhöra mig om vad som är planerat. Kommer det att serveras mat eller bara fika? 

Om mat, vad för mat? Kommer det att finnas möjligheter för mig att välja?

Ganska obekväm fråga kanske. Till och med lite fräck kanske?

Men tyvärr får det bli så. För det behöver jag nu. Folk får helt enkelt försöka förstå det.

Och jag har sällan mött motstånd när sådana situationer uppstår. Ärligt.

Utifrån vad som är svaret får jag planera vidare.

I detta fall avses endast fika och gott serveras. Eventuellt korv med bröd till barnen.

Hur gör jag för att det ska bli bäst för mig? 

Hur dags ska jag åka hemifrån? Hinner jag äta något innan jag åker? Kommer jag klara av att hålla mig mätt på det? Hur löser jag annars situationen?
Behöver jag ha med något eget som nödproviant?

Många såna här tankeställare uppstår.

För er som inte behöver hålla på såhär. SKÖNT FÖR ER! verkligen!! Jag är glad för er skull.

Men jag måste acceptera att det är såhär för mig. Och det ligger i mina händer att göra det bästa av situationen. För min skull.

Nu fick ni ytterligare en inblick i hur livet som ätstörd kan se ut. Eller rättare sagt, hur det kan vara när man har en alldeles osund relation till mat.

Den störda relationen jag har till maten har byggts upp under hela mitt liv. På grund av olika omständigheter. Jag kan inte räkna med att det tar ett år för mig att avveckla dem. Det krävs hårt arbete. Dagligen.

Att mötas inför sådana situationer där man blir extra känslig och då risker uppstår, det är det som är utmaningen. Det är där och då jag inser vilken skillnad jag har gjort i mig själv. 

Läs med kärlek vänner. Lämna gärna kärlek. Men framför allt, sprid kärlek!

Känner ni någon som kan tänkas behöva ta del av mina issues och tankar kring dem så dela gärna inlägget. Det känns viktigt för mig att detta når ut till många. Annars är det förgäves.

För övrigt var det en jättemysig dag vi hade ute i Hästveda. Barnen lekte massor i stora trädgården och så avrundade vi med kvällsdopp i Luhrsjön och en tacosmiddag innan vi satte oss i bilen och körde hem.

Idag är planen att vi ska leka lite för att underhålla barnen. Sen vill jag ta tag i lite ommöblering här hemma för att frigöra lekyta i Luddes rum.

Ha en fin fredag!!