Har du varit med om något liknande?

Hallå i rutan.

Jag har funderat lite på en del situationer som uppstår i livet som kan vara lite knepiga, obekväma, obehagliga eller bara rakt av väldigt roliga. Försöker skapa en liten lista över dem för det är kul att tänka på i efterhand.

Här kommer några;

Ni med jobb som kräver ombyte i omklädningsrum. Ni byter med stor sannolikhet om med kollegor som jobbar ihop med er, eller åtminstone nära er.
Man traskar in i omklädningsrummet en tidig morgon. Kanske innan första morgonkaffet. Kanske har man stressat lite på morgonen. Kanske har man tjafsat med barnen, eller partnern? Humöret är inte på topp medan man står där, med träsmak i munnen, och klär av sig. För att sedan klä på sig andra kläder. Man njuter en stund i sin ensamhet. Tänker att "åh vad skönt att här inte är någon. Slipper kallprata".
Dörren öppnas. Kallpratet är ett faktum. Hej. Hur mår du? Jodå, lite trött. Jo, jag också. Har ni det lugnt uppe hos er? Sen en stunds tystnad. En prasslar med något papper och en annan fäster sina nödvändiga accessoarer för dagen, ni vet nycklar, passerkort och så.
Du är klar nu. Kallpratet är över. Du är ombytt. Det är dags att gå.
"ha en bra dag, hoppas ni får det lugnt. Hejdå."
"Tack detsamma. Ha det fint. Hejhej."

På väg mot dörren inser du att personen också går ut. Så ni går ut båda två. Samtidigt. Och går åt samma håll. I tystnad.

Har ni varit med om det? 

Eller när man sitter bland många personer. Gärna i något officiellt, moget sammanhang. Till exempel arbetsplatsträff eller dylikt. Massor men människor runt omkring en. Man är inte själv någon huvudperson i scenariot. Man sitter bara med, som åhörare. Sen dyker det upp en kommentar i huvudet. Ett ypperligt tillfälle för att bryta isen eller bjuda på sig själv. Man överväger lite snabbt om kommentaren är lämplig. Kanske till och med lite rolig. "Äsch, jag chansar" tänker man och häver ur sig den.

Spänningen som uppstår under den pyttelilla stunden innan man får respons. Förhoppningen om att folk ska skratta. Men när kommentaren bara möts med... pinsam tystnad. Åh jag ryser i kroppen av alla gånger det har hänt mig.

Har det hänt dig? Berätta gärna!

Eller när man av olika anledningar missat tiden för vaxningen down there och det börjar bli dags. Plötsligt är det högsommar och du tänker att det hade varit en superrolig idé att åka till stranden med barnen.
På grund av att barnen vaknar mitt i natten, redo för dagen, är du först på plats på stranden. Du tänker att det är lugnt. Ingen ser. Allt är OK. Du intalar dig själv tusen gånger att du måste boka tid snart. Så fort du får möjlighet att vara på tu man hand med din telefon.
Tiden går. Det samlas fler och fler människor på stranden. Plötsligt märker du att din yngsta tycker det är roligare att stjäla andra barns sandleksaker än att bada. Du måste jaga din lilla bland alla människor. Du måste gå sidledes, med knäna ihop, lite diskret täcka med händerna för att mamman till det bestulna barnet inte ska notera eller lägga märke till missen. Du skrattar lite pinsamt åt din yngste samtidigt som du obekvämt ber om ursäkt, drar lite lätt iväg med barnet för att återigen lova dig själv att boka.den.där.jävla.tiden!

Eller när du hänger på lekplats. Barnen vill gunga men alla gungor är upptagna. Du har lärt ditt barn att man måste vänta och stå i kö. Barnet ställer sig snällt och trevligt vid gungan. Markerar tydligt att vederbörande vill gunga. Du känner dig lite stolt där du står en bit bort och märker att allt går "rätt till". Sen väntar ni. Både du och ditt barn. Och väntar. Och väntar lite till.
Barnet som gungar fattar inte alls poängen. Gungar bara vidare. Barnets förälder reagerar inte överhuvudtaget.
Jag har ställt mig frågan många gånger. Vad gäller i en sån här situation?

Har ni varit med om något liknande? Dela gärna med er!