Leia är snart fyra och ett halvt. Än idag behöver någon ligga vid hennes sida tills hon somnar. Så har det varit i alla år. Sedan dag ett.
Jag relaterar hennes läggningar med vånda. Med ångest. Med stress. Med brist på tålamod. Med gråt i halsen. Med desperata försök att vara en god förälder. V.A.R.E.N.D.A kväll.
Detta var innan. När hon var mindre. När hon inte kunde prata. När hon inte kunde förstå. När vi inte kunde kommunicera. När böcker inte var rogivande. När sången inte var tillräcklig.
Nu är det annorlunda. Nu är hennes läggningar mysiga. Med böcker och sagor. Och en livlig fantastiutveckling. Men efter myset, böckerna och sagorna måste man ändå ligga kvar. Innan hon finner ro och somnar.
Med Ludde är det annorlunda. Honom lägger vi i spjälsängen, håller vällingflaskan åt honom och väntar tills den varsamt töms. Sen säger vi godnatt, får en nick som svar. Vi ser hur han lägger sig tillrätta. Tar sin snutte och sin napp. Sen kan vi lämna rummet och han känner sig trygg. Och somnar. Ganska snabbt.
Det är intressant hur två barn i samma miljö och med samma metoder ändå blir så olika.
Ikväll när jag skulle lägga Ludde gjorde vi allt i vanlig ordning. När jag hade lämnat rummet hörde jag hur han sjöng för sig själv. Därefter ropade han efter mig. Jag gick in till honom och fann honom ståendes i sin säng med armarna utsträckta. Detta händer ytterst sällan.
Ikväll kändes det självklart att ta upp honom och lägga mig med honom i stora sängen. Jag höll honom nära. Jag pussade på hans panna och hans kinder. Om och om igen. Jag kramade honom. Jag sa åt honom att jag älskar honom. Jag strök honom lätt på ryggen. Jag gav honom all min kärlek. Jag njöt. Jag njöt av att han vill vara nära mig. Av att hans storasyster är bortrest och att han får all vår kärlek under denna begränsade tid. Av att veta att hon skäms bort med samma sak.
För drygt ett år sedan var det annorlunda. Denna situation hade utspelat sig helt annorlunda. Jag hade blivit arg och otålig. Jag hade stressat upp både mig och honom. Jag hade gråtit och skrikit. Och det beror på att jag var helst slut som förälder. Helt utmattad. Körd rakt in i väggen. Jag var ständigt stressad. Hade ångestattacker dagligen. Ibland flera gånger. Jag hatade att vakna på morgnarna och längtade hela dagen efter att kvällen skulle komma så att barnen somnade.
Allt kändes tungt. Allt från basala saker som blöjbyten och tandborstning till de lite mer komplicerade sakerna som att hitta på något roligt, spontant och pedagogiskt med barnen. Det har gått drygt ett år sedan jag började må bättre. Det är lång tid. Det jobbiga känns så avlägset och så långt bort. Men ändå minns jag det. Jag minns varenda dag. Jag minns det in i minsta detalj.
Speciellt minns jag de kvällar då Sebbe gick på sina nätter. Det innebar att jag skulle vara ensam med barnen i ett par dagar framöver. Både natt och dag. Jag minns att jag låg kvar i sängen med båda barnen bredvid mig och inte förmådde att stiga upp. Jag kommer ihåg att Sebbe kom hem från jobbet på morgnarna och jag vände mig bort från honom för att markera att jag inte avser att stiga upp. Hade ingen ork. Ingen lust. Jag kommer så tydligt ihåg att han tog barnen och lät mig sova. Sova tills jag vaknar.
Jag vet egentligen inte vad som gjorde att jag började må bättre. Det enda jag vet är att jag kände mig lättare i själen framåt sommaren, för ett år sedan alltså. Jag har funderat över det många gånger. Har haft många teorier.
Idag tänker jag inte på det lika ofta fastän jag minns det så distinkt.
Ikväll när Ludde ropade efter mig och tydligt visade vad han ville kände jag glädje. Jag kände en lust och en genuin vilja att ha honom nära mig. När han efter en stund markerade att jag inte kommer att somna, trots att tiden var inne, så tog jag honom i handen och gick ner med honom. Han fick busa lite med oss. Han var glad. Det blev ett kärleksfullt utbyte oss alla emellan.
Jag tror att det är viktigt att man drar upp denna vånda över ytan. Det finns säkert jättemånga nyblivna en- två- tre- osv- barnsföräldrar som är jättelyckliga. Som glider genom dagarna. Som klarar av stressen som det innebär. Som inte hamnar under ytan.
Och heja er! Verkligen. Ett stort jävla HEJA till er!
Men jag tror också att det finns lika många som mår dåligt. Som inte får ihop vardagen. Som stressar vid varje utgång. Som gråter en skvätt på väg ut genom ytterdörren. Som ligger kvar i sängen på morgonen och mår illa av sömnbristen.
Ni som hängt med från början vet att jag inte vill försköna livet. Det är viktigt för mig att förmedla det riktiga innehållet. Lyfta det roliga, det problemfria, det mysiga, det fina. Men jag vägrar glömma bort det jobbiga, det tråkiga, det som väcker monstret inom en.
Till alla er som kämpar i stressen. Till er som befinner er i den jobbiga delen av livet just nu. Jag skickar den största av styrkor åt er!
Det som tog mig förbi min utmattning de första sex månaderna som tvåbarnsförälder var vetskapen att det blir bättre. Jag upprepade det för mig själv flera gånger dagligen.
Glöm inte att sprida kärlek. Stötta en vän. Avlasta om du kan. Älska varandra!
Bilderna har jag leta fram från en gammal hårddisk. De är oredigerade och mörka, men får gå ändå.
Barnen var så små. Jag minns hur det var. Hur Leia slog på Ludde. Hur hon trotsade mig. Hur hon gjorde allt tvärtom mot det jag bad henne.
Jag minns också hur Ludde aldrig var nöjd. Hur han bara grät och grät. Hur han vaknade varje timme hela nätterna.
När han blev större började han äta mat. Det visade sig att han inte blev mätt av amningen. Det var sen vår och han hade hunnit bli knappa sex månader när vi kom på det. Leias trots började också att släppa då. Hon hade börjat acceptera sin roll som storasyster och dagarna blev mer behagliga.
Åh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar