Jag fylls alltid av en tomhet när något sånt här händer. Som om luften går ur mig. Pyser hela dagen, och många dagar efteråt.
Jag refererar givetvis till det nyaste dådet av dem alla, det i vackra Nice.
Man vaknar till en hemsk nyhet. Sköljs över av alla vittnesuppgifter. Ser alla foton och videoklipp. Man läser spekulationer. Dödssiffran växer.
Efter en stund är händelseförloppet ganska tydligt och någon har tagit på sig ansvaret.
Jaha? Det enda jag ser framför mig är hur klyftan växer mellan människor. Hur hatet blir större. Hur rädslan trycker sig in i vardagen.
Jag, som såååå många andra, är helt uppslukad av alla känslor som cirkulerar inom mig nu.
Rädsla, ovisshet, sorg, hopplöshet, ilska, svek. Men också åt andra hållet. Styrka, mod, gemenskap, kärlek.
Jag är så kluven. Men när sånt här händer blir jag så ledsen. Dessa dåd är bara toppen av isberget. Mänskligheten befinner sig i en helt annan dimension av problem. Dåden är bara ett symtom.
Och jag kan inte sluta tänka på vad lösningen är. Finns det ens en?
Det känns ganska hopplöst för denna generation. Men inför framtiden då?
Tänk om alla barn av idag fick växa upp i trygghet. Antalet psykopater och bekräftelsesökande vuxna människor hade sjunkit markant om ca 30 år.
Tänk om alla barn av idag fick lära sig att sex miljarder människor aldrig kommer vara helt överens om saker och ting men att man inte ska behöva slåss om det.
Tänk om alla barn av idag hade fått möjlighet att lära sig att olikheter ska accepteras, inte elimineras.
Tänk om ...
En utopi? Ja absolut.
Men åh vad jag verkligen inte vill skicka ut mina barn i en värld där sånt här förekommer på regelbunden basis.
Framtiden ligger i våra barns händer. Låt dem få goda förutsättningar för att skapa en god värld att leva i.
Jag är ledsen idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar